Att gå igenom en kyrkogård är att ryckas tillbaks i det förgångna. Jag sneddade häromdagen genom kyrkogården i centrala Uppsala där en mängd kända och okända ligger, bl.a. Geijer, Fröding, Atterbom, Dag Hammarsköld m.fl.
Här ligger också människor som levde ett helt långt liv men som idag inte kanske har några som helst anhöriga kvar som minns dem. Jag kommer ihåg hur jag under gymnasieåren läste en novell av, jag tror, en tjeckisk författare, som jag sedan aldrig kunde hitta igen. Den handlade just om detta, att en människas efterlevande minne är så kort.
Novellen beskrev en begravning, de som var närvarande, några släktingar och vänner. Livet fortsatte, vänner och släktingar glömde den begravne, sedan dog de själva. Barnen mindes men talade inte så mycket om den avlidne, barnbarn mindes inte särskilt mycket alls. Man hade så mycket annat att tänka på. Barnbarnsbarn hörde talas om namnet på den avlidne någon enstaka gång, det var allt och sedan, i nästa led, var namnet, minnet, ägodelarna, ja allt, borta.
Gravstenen stod kvar men ingen visste vem detta var. Till sist togs ocksÃ¥ gravstenen bort och allt försvunnet som spÃ¥r i sanden. Den dödes livsgärning och minne fanns inte mer och det verkar som om allt var fÃ¥fängt, förgäves och utsuddat av historiens grymma anonymitet. FÃ¥fängligheters fÃ¥fängligheter… Inte minst om man, som mÃ¥nga, tror att människan enbart är en slumpvarelse pÃ¥ väg till ingenstans.
En sådan skillnad då med det kristna hoppet. Det finns verkligen ett liv bortom graven. Vårt livsverk, hur litet och meningslöst det än kan synas för utomstående, har betydelse i den stora livsväv Herren väver och ger en lön i himmelen. Ingenting, hur litet eller trivialt det verkar är meningslöst när det läggs i Herrens hand. Ingenting, hur dolt för offentligheten det än blir betydelselöst även om människor aldrig får reda på det. Ingenting, hur lite känt det är i en generation blir misslyckat om det var lett av Herren. Frukten kanske kommer först flera generationer senare.
Vi troende, lever ett liv som är fördolt, inför Gud. Det är inte begränsat enbart av detta korta liv och måste inte ständigt publiceras eller uppmärksammas. Det upphör inte heller varken på jorden eller i himmelen efter vår död. Det som är sått i Anden fortsätter att producera på jorden långt efter vi är borta härifrån. Så viktigt då vad vi ger vårt liv till idag och hur vi prioriterar våra dagar och lever vårt liv inför Guds ansikte.
20090225 (10:26)
Det är helt otroligt hur människan är skapad. Jag frågade en läkare på akademiska sjukhuset i Uppsala om han trodde på Gud. Han trodde i alla fall på en högre makt. Och de flästa läkare kirurger eller specialister på människokroppen tror på en högre makt. De förstår att allt inte bara kan vara en slump. Det är alldeles för många detaljer som är så precisa och perfekta för att det skulle kunna vara en slump.
20090225 (11:00)
Jesus sa: ”Folj mig!”
20090225 (13:30)
…men hu vad svÃ¥rt att orka vidare och ”dö utan att fÃ¥ vad utlovat är”
Troshjältarna såg ju tydligen i fjärran att det var nån nytta med allt, men det är inte heller alltid man ser nåt alls.
Då känns nog allt ganska fåfängt.
Fast jag är kristen.
20090225 (14:01)
Tankvärda och ack sÃ¥ viktiga ord… Askondagen till ära..
20090225 (14:12)
Sök ej mitt hem i denna grav
ett annat hem jag har
här ligger blott min vandringsstav
och bördan som jag bar.
Så står det på min mormor och morfars gravsten. Ett vittnesbörd för barn, barnbarn och nu också barnbarnsbarn.
20090225 (14:33)
Läser Ulfs inlägg mellan två möten på jobbet. Det var uppmuntrande att läsa trots att det kanske är självklart. Jag har väldigt svårt just nu med livets mening efter det att min yngre bror dog helt oväntat i november. Nu har vi en änka på 33, en dotter på 2 och ett ofött barn att ta hand om. Livet känns ibland verkligen som en jobbig parentes, en pilgrimsvandring, en förberedelsetid för evigheten. Och ibland kan man verkligen fundera över varför man då överhuvudtaget måste genomlida detta jordeliv där ens insatser till synes inte märks.
20090225 (14:57)
Det är helt sannt, Ulf. Det är fascinerande bÃ¥de att vÃ¥rt liv fortsätter efter döden tillsammans med Jesus… tänk att fÃ¥ umgÃ¥s med och lära känna Honom i en hel evighet, inget kan vara mer spännande, men ocksÃ¥ hur vÃ¥ra liv kan pÃ¥verka och ha konsekvenser för andra människors evighet, deras upprättelse och tjänst i det här livet. Möjligheterna tillsammans med Gud är obegränsade. När man tänker pÃ¥ det gör det att det är sÃ¥ mycket enklare att leva ett brinnande kristet liv. Det har du ofta genom din undervisning och dina böcker uppmuntrat mig till. Tack för det stöd och föredöme du är, Ulf!
Guds rika välsignelse!
/Martin.
20090225 (15:05)
Ulf!
Detta var fantastiskt bra skrivet! Hoppas bara många läser det!
pastor/evangelist
Morgan Carlsson
20090225 (15:21)
Så hoppfullt och härlig Du skriver! Det har ljusat upp min dag. Tack!
20090225 (15:27)
Som någon sa: lev väl i Guds nåd! Vi är evighetsvarelser med ett evighetsvärde. Det är stort.
Ps: Läser för tillfället en Andlig ledare skriven av Ulf Ekman. Där stÃ¥r det: ”De (predikanter) skall vara ekonomiskt oberoende sÃ¥ de inte gÃ¥r omkring med tiggande blick” (sid 89). Skulle vara intressant om du skrev lite om detta. Vad innebär det att vara ekonomiskt oberoende och HUR blir man det som predikant? Tror det är en biblisk princip att sträva efter…
20090225 (16:10)
Jag är en gäst och främling som mina fäder här,
mitt hem är ej på jorden, nej, ovan skyn det är.
Däruppe bor min Fader i härlighet och ljus,
där ville jag ock vara uti min faders hus.
Hem, hem, mitt kära hem,
ej finns en plats på jorden
så skön som du, mitt hem
20090225 (21:15)
Japp – det är skillnad pÃ¥ vÃ¥rt hopp!
Känner en som inte klarar av att Ã¥ka förbi en kyrkogÃ¥rd – blotta tanken pÃ¥ att bara grävas ner och ”that´s it and all there was” ger Ã¥ngest.
Men vi som tror är som frön!
20090225 (21:57)
En liten reflexion efter att läst dagens – Gravstenar och minnen.
Var för fyra Ã¥r sedan med i ett resesällskap till – jo, faktiskt Tjeckien. Bittiga om morgonen (när ungdomarna sov) tog jag mig en promenad i den lilla orten. Bakom en lÃ¥ng hög stenmur sÃ¥g jag hundratals gravstenar varav den som var störst hade den klassiska kommunistiska hammaren och skäran i rejäl (evig) granit klart synlig i toppen. Det mÃ¥ste ha varit en i den lokala partitoppen som envisades med att vara ”kamrat” även i livets slutskede. I Sverige finns det numera allehanda symboler i annonser över människor som fÃ¥tt lämna jordelivet – cyklar, hundar, traktorer ….
Men när det kommer till att resa gravstenar så finns (alltid) korset där !?
20090226 (10:48)
Det är vemodigt med begravningsplatser. Det var inte menat att vi skulle behöva gräva ner varandra eftersom våra kroppar slutat fungera.
Vi är skapade till evighetsvarelser i ständig gemenskap med Gud, men vi valde en annan väg.
Därför dessa begravningar!
Är lite förvirrad av alla olika teorier om hur Gud -genom Jesus Kristus- kommer att återställa detta (eller har?). Men ett är säkert: det kommer en dag när vår kropp, likt en gammal trasig vante, inte behöver jordfästas därför att handen lämnat den.
Det ska bli härligt!
20090226 (12:08)
Jag brukar fÃ¥ tankar som de du beskriver ovan, Ulf, när jag gÃ¥r pÃ¥ gamla ödetomter. Här finns en inrasad jordkällare… vem var hon som gick mellan den och vedspisen? Här finns förvildade äppelträd, rester av en syrenbersÃ¥… Vilka var de barn som lekte här? Vems händer makade stenarna till rätta i torpargrunden? Vad drömde han om? När man tänker pÃ¥ den intensitet som ryms i ett människoliv – all längtan, alla drömmar, alla svÃ¥righeter – är det alldeles orimligt att allt detta skulle bara försvinna? ”Och dess plats vet icke mer därav”, skriver David. Jag tänker ofta pÃ¥ döden och himlen eftersom det hjälper mig att leva.
Jag läser ofta pÃ¥ gravstenar. PÃ¥ gamla kyrkogÃ¥rden i centrala Uppsala finns en avdelning för hädangÃ¥ngna missionärer. Där är det härligt och lite bävande att gÃ¥. En annan gravsten har inskriptionen: ”Här vilar NN i förbidan pÃ¥ uppstÃ¥ndelsen.” Och i Uppsala domkyrka finns en sarkofag med de underbara orden ur Job 19:25: ”Iagh hvet att min förlÃ¥ssare lefver, och att han pÃ¥ sistone skall uppväcka migh af jiordene (det är gammalsvenska och jag minns inte riktigt hur det skall vara!)”
Döden är en vinning. Om vi inte behöver vara rädda för den, vad skall vi dÃ¥ frukta? Och om vi lever vÃ¥rt liv i medvetande om att det är ändligt blir det dyrbart. Vi blir som barn, som lever helt och fullt närvarande i varje ögonblick. För den som är led vid livet och den här världen finns trösten att det kommer en befrielse och en uppstÃ¥ndelse. Och för den som frestas är det en hjälp att tänka pÃ¥ hur svÃ¥rt det blir att förklara det här för Gud pÃ¥ Den Dagen… Mycket tillnyktrande tanke!
20090226 (14:04)
Nyss hade Livets Ord besök av Berit Simonsson, inspiratör inom OAS-rörelsen, och hennes underbara predikan arbetar i mig ännu.
Hon berättade att det i katakomberna i Rom, där många kristna är begravda finnes vita marmorplåtar på gravnischerna, med inskriptionen DEPOSITUM (lat.) om det var en man, eller om det var en kvinna: DEPOSITA. Depositum = inlämnad för att hämtas ut.
Detta vittnar om att vi är köpta med Jesu blod, och han lämnar oss inte ensamma i döden. Men även som insomnade i Kristus är vi Guds egendom.
Vilket hopp!
20090226 (15:22)
Vi lever ett fördolt liv med Gud! Det är en fascinerande tanke… Sanning. Det ger mitt liv djup… ro… innebörd… ansvar. Det ger mig allt! Tack för en vacker text!
20090228 (0:02)
Det är sÃ¥ sant ”vad är en människa”min älskade,friska,sunda,hjälpsamma pappa fick den avskyvärda sjukdommen ALS,han bara tynade bort kunde inte prata inte äta,han var helt instängd i sin kropp,pappa var inte kristen innan sjukdomen men sista 2 dagarna i livet sÃ¥ satt jag o min pastor bredvid honom vi bad o pappa fick friden i sitt hjärta o lämnade jordelivet för en mycket bättre plats där ingen sjukdom mer finnes tack o lov..VÃ¥r herres vägar är dÃ¥ helt fantastiska tänk att jag fÃ¥r träffa min älskad pappa igen ock dÃ¥ helt frisk.YES!!
20090301 (0:44)
Når jeg leser det så tenker jeg på livet, evigheten og fortapelsen. Husker at en kom til meg om beskjed om at en gammel mann var død. Han hatet Gud, kan man vel si, helt til sin død nesten 90 år gammel. Når jeg fikk beskjeden, fikk jeg ett sekunds opplevelse av hans frykt. Jeg bare skjønte at han var veldig redd der han var. Det var en ekkel opplevelse.
Så vi må ta vår frelse på alvor og ikke leke kristen. Vi må skjønne at det korte livet vi har her nede er enten en sti full av skatter (av liv til liv), eller en sti av død. Når du er død, så er det forsent å legge til noe eller gjøre noe annerledes. Da vil evigheten avsløre om du har bygd skatter til deg selv eller til de evige verdiene!