Idag har HSV meddelat att de underkänner ett antal teologiska utbildningar. Det är både problematiskt och utmanande. Det är ett antal institutioner som inte får eller kan behålla examensrätten såsom Pingstförsamlingarnas teologiska seminarium, Örebro teologiska högskola, Teologiska högskolan i Stockholm, Johannelunds teologiska högskola och Newman-institutet. Man klagar på brister och ger dessa institutioner ett år på sig att rätta till problemen. Läs mer här.
För mig ser det ut som om staten tar ett ytterligare hÃ¥rt grepp om teologin och vill strömlinjeforma den totalt. Vad man egentligen vill, med täckmantel av vetenskaplighet och hög akademisk standard (som dock alltid är nödvändig) är väl att totalt sekularisera teologin och tömma den pÃ¥ allt konfessionellt innehÃ¥ll. Inte så olikt gamla Sovjet. För att förstÃ¥ bakgrunden till detta rekommenderar jag läsning av doktorsavhandlingen ”Nytt vin i gamla läglar” av Daniel Alvunger pÃ¥ Församlingsförlaget. Den behandlar socialdemokratisk kyrkopolitik under perioden 1944- 1973. Intressant, avslöjande och skrämmande läsning om hur Sverige fick en sekulariserad lutherdom, en kyrka som gick och gÃ¥r i statens ledband.
Ingenting kan vara viktigare än att utbilda församlingsarbetare och nästa generations kristna ledare. De skall inte gå i statens ledband och sluka allsköns förnekelseteololgi genom att staten påbjuder vad som skall läsas och ekonomiskt straffar de som inte följer med. Det är mer än dags för ett samgående av fria teologiska utbildningar för att tillsammans dra styrka av varandras resurser och träna nya ledare som är akademiskt skolade, teologiskt kunniga, andligt brinnande och som kan starta och bygga upp morgondagens levande församlingar.  Vi kan göra detta i Sverige idag och den kristna trons framtid hänger på detta.
Vi hade examen på LOU (Livets Ord University) i söndags och en student som tagit en Mastersexamen håller ett tacktal som visar att man inte behöver slockna utan snarare kan bli andligt brinnande av teologisk utbildning. Titta gärna här.
VÃ¥r antropologi, vÃ¥r  människosyn, är mycket viktig. Häromdagen talade jag med en förkunnare som fÃ¥tt pÃ¥hopp därför att han nämnt ordet ”synd” i sin förkunnelse. Vi talar inte om sÃ¥dant, menade den som inte tyckte om ordet. Det var förresten tvÃ¥ olika personer som oberoende av varandra reagerat.
Att inte tala om synd i en predikan är märkligt. Att bara tala om det är naturligtvis lika märkligt, men att inte tala om det är obibliskt. Motviljan emot att tillstÃ¥ synd, tala om den eller konkretisera den är idag anmärkningsvärt hög. Vi talar hellre om att finna, bejaka eller utveckla oss själva än att göra upp och bekänna synd. Talas det om synd är risken att det görs pÃ¥ ett mycket allmänt sätt genom att säga att visst är vi alla syndare. Det blir en slag religiös variant pÃ¥ att ”ingen är väl perfekt heller”. AlltsÃ¥ en slags fatalism eller uppgivenhet om att kunna vara annorlunda.
Visst kan man, med all rätt, reagera på överdrivet moralistiska åsikter men ofta är det nog så att det också finns ett motstånd emot att acceptera att man faktiskt måste göra upp med vissa saker, synder, be om förlåtelse och sedan lämna detta. Det kan naturligtvis bli ett försök att i egen kraft att lyfta sig i håret, men det kan likaväl bli ett äkta Andens styng i samvetet som leder till att man blir ännu mer beroende av Herrens hjälp att bli förlåten, förvandlad och fri.
Att bejaka människan genom att måla henne i enbart ljusa färger kan låta vackert men beskriver inte den fulla verkligheten. Att mena att hon innerst inne nog är god, bara det får komma fram, är att sälla sig mer till Rousseau än till Jesus.  Att inte inse att människan är en syndare, död genom sina synder och måste bli förlåten och född på nytt är att inte inse allvaret i verkligheten.
Att inte erkänna att synden måste förlåtas och hjärtat omskäras och människan bli en ny skapelse i Kristus är att försöka lägga moral på den gamla människan och i grunden skapa fariséer som antingen tycker att de är bättre än andra eller som sliter i egen kraft med att frälsa sig själva. Pånyttfödelsen, korset, försoningsblodet behövs just därför att människan är skadad, sårad, bunden och död i sin synd, utan Gud och utan hopp i världen, Ef. 2:1-4. Utan denna bakgrund och situation behövs inte försoningen och frälsningen. Människan kan inte frälsa sig själv. Paulus antropologi håller än idag.
Människan är skapad till Guds avbild och i syndafallet försvinner inte gudsbilden men synden skiljer oss från Gud och det andliga livet är släckt. Vi är döda i våra synder. Det betyder inte att vi inte kan göra sådant som är gott eller att vi inte har ett värde eller kan uppskatta sanning, skönhet och kärlek. Men vi är skilda från Gud och behöver nåden och frälsningen, Ef. 2:8,9 för att komma hem till Fadern igen, för att få nytt liv i Kristus. Nåden behövs.
Att utelämna allt detta och bara tala optimistiskt om människans möjligheter är att antingen bli naiv eller förfalla till att tro att människan i egen kraft kan åstadkomma sin befrielse. Dessa tankar kommer ovillkorligen att lida skeppsbrott emot verklighetens karga klippor.
Vi behöver Guds frälsande verk i Kristus så mycket mer än vad vi kan ana eller förstå.
