Kanal 10 har gjort ett konststycke genom att lyckas komma ut på Comhem vilket gjort kanalen tillgänglig för många sekulariserade svenskar. Det är verkligen en bedrift och något som förpliktar. Därför var det extra roligt att förra veckan vara med och hålla i en kväll. Vi var sju stycken från Livets Ord som fick samtala, intervjuas, predika och betjäna med bön och musik. Det kändes mycket friskt och vi upplevde alla en påtaglig Gudsnärvaro hela kvällen. Det kom in ovanligt mycket böneämnen från publiken och också många tacksägelseämnen. Härligt att kunna betjäna på detta sätt!
Under nästa Ã¥r kommer vi pÃ¥ Livets Ord att utveckla vÃ¥r svenska TV-satsning ännu mer. Vi kommer bland annat att ha ett program där jag som programledare kommer leda ett varierat utbud i en satsning som heter, ”En kväll med Ulf Ekman”. Där kommer vi att fortsätta att ha speciella gäster, som i det nuvarande programmet, ulfekman.nu (som du kan se pÃ¥ vÃ¥r hemsida) men bredda detta ytterligare med olika musikinslag, levande publik, vittnesbörd, aktuella analyser och betjäning av TV-tittarna och mycket annat. Jag ser verkligen fram emot att utveckla detta program (samt en del andra andra program) och tror att det kommer att vara till stor glädje och mÃ¥nga härliga överaskningar för tittarna. Det kommer att börja sändas pÃ¥ Kanal 10 under vÃ¥ren.
En snabb kommentar för er som undrar; Var inte oroliga. Vi kommer att släppa ett brett spektrum av personer, från Livets Ord och andra håll. Själv tycker jag om att fungera som katalysator för detta.
Igår landade mitt pass i min hand och i det var ett Indienvisum instämplat. Efter 7 års väntan har vi nu fått möjlighet att åter åka in i Indien igen och det gläder jag mig verkligen stort över. Indien är ett enormt land, ett land som alltid legat så varmt på mitt hjärta. När jag gifte mig med Birgitta så fanns det ett villkor :) att jag skulle älska Indien, det land där hon föddes och växte upp och det var lätt att säga ja till detta trots att jag då aldrig varit där.
Hennes berättelser från byarna i Inden med sina eldar, sin brunn, sina låga hyddor, med sina dofter och alla djurläten tog tag i mig våldsamt när Birgitta utförligt, i timmar, berättade om sin uppväxt och alla äventyr hon varit med om där.
Jag har haft förmånen att sedan dess vara i Indien många gånger och även ta med några av våra barn dit. Det är en dröm att en gång få ta med alla barn och barnbarn dit och visa dem hur Sten och Maj, Birgittas mamma och pappa lyfte en hel landsbygd genom att bygga kyrka, skola, sjukhus och jordbruksprojekt långt borta från städerna, ute på landsbygden i den fattiga delstaten Bihar.
Efter mycket strul och missförstånd har nu äntligen saker ordnats upp så att vi kan åka in igen och inte minst se Birgittas arbete med Indian Children som vuxit upp och som nu hjälper så många fattiga barn på olika platser med mat, medicin och skolor. Äntligen!
Min käre vän sedan många år, Billy Joe Daugherty, 57 år, har gått hem till Herren efter en kort tids sjukdom. Han blev sjuk i oktober och det upptäcktes att det var lymfcancer som spreds sig blixtsnabbt och i söndags, den 22:a avled han. Han är verkligen saknad av oss alla. Billy Joe har betytt oerhört mycket för så många människor över hela världen.
Jag fick först kontakt med honom 1981 när vi som familj skulle åka till Tulsa och jag skulle gå ett år på bibelskolan Rhema. Den kände karismatiske förkunnaren Harald Bredesen var i Sverige och när han hörde att vi skulle åka, frågade han om vi hade studentvisa. Ja sa nej och han ringde till Billy Joe som lite allmänt lovade att göra något för denne okände präst i Sverige. Han skrev ett enkelt brev där han inbjöd oss att besöka församlingen och se deras aktiviteter. Med detta mycket allmänt formulerade brev kom vi, faktiskt mirakulöst, igenom i tullen i New York och fick ett halvårs visum som sedan förlängdes.
Det var första kontakten i en vänskap som har varat sedan dess. Under alla dessa år har vi nog träffats ungefär en gång per år och det har alltid varit kärleksfullt och uppbyggande. Två gånger besökte han oss i Sverige och hans undervisning om församlingen var så uppskattad här. Under det år vi bodde där, 1981-82, upplevde vi att vi inte skulle hoppa omkring i olika kyrkor utan vara i Victory Christian Center. Där fick vi mycket inspiration och möjlighet att se en mönsterbild över hur en snabbt växande församling fungerade med stark förkunnelse. Vi fick se Andens övernaturliga liv, aktiva medlemmar, bra barnarbete, kristen skola, evangelisation och missionsarbete. Det betydde oerhört mycket för oss att leva ett år i en sådan positiv, kärleksfull och trosfylld atmosfär som så helt präglades av att vinna människor för Gud och betjäna människor i Andens kraft.
Billy Joe var ett mycket kärleksfullt exempel på en ödmjuk och hängiven Herrens tjänare som levde enkelt, var uppfylld av missionsbefallningen och betjänade tusentals fattiga i Tulsa. Deras missionsarbete sträckte sig ut till 93 länder där de planterade sin mycket framgångsrika bibelskola och man har sänt ut tusentals i mission på längre och kortare resor. I USA var han en av de mest kända karismatiska förkunnarna och känd för att hålla en stadig linje, enkel förkunnelse och stark missionsbetoning.
Mitt i denna intensiva livsgärning rycks han bort. Det känns konstigt att han är borta, även om han nu är hos den Herre han så ivrigt tjänade. Jag känner en stor saknad efter honom och också en inre maning att djupare förstå hur snabbt livet faktiskt går och hur viktigt det är att dagligen leva för Jesus och löpa det lopp vi fått oss förelagt.
Kyrkan är Kristi kropp vars lemmar är pånyttfödda troende, av Anden inlemmade i denna kropp genom dopet och tron.  Dessa inlemmade troende finns överallt i hela världen och har funnits i alla tider genom historien ända sedan Pingstdagen.
Det finns ett antal bilder i Nya testamentet som beskriver kyrkan, (det grekiska ordet ”ecklesia” som för övrigt i vissa sprÃ¥k inte ens översätts utan används just sÃ¥). Dessa bilder är bl.a:
1. Kristi kropp; 1 Kor. 12:12, Rom. 12:4, 5, m.m. Det är intressant att 1 Kor. 12, som vi ofta använder, med rätta, som det stora kapitlet för Andens nÃ¥degÃ¥vor egentligen har en annan accent, nämligen enheten i Kristi kropp. Ordet ”kropp” förekommer 19 gÃ¥nger enbart i detta kapitel. Kyrkan som Kristi kropp är den dominerande bilden i NT. Huvudet Kristus och kroppen hör samman och är förenade med varandra.
2.  Guds folk. 1 Petr. 2:9, 10. Petrus betonar att vi är ett utvalt släkte, ett egendomsfolk, ett prästerligt folk i tjänst inför och gemenskap med Gud.
3. Medborgarskap i Israel. Ef. 2:12, 13, 19. Vi var verkligen utanför, utestängda från medborgarskap i Israel, men har genom Jesu verk på korset blivit medborgare tillsammans med de heliga.
Gardell verkar ofta vara upprörd. Det kanske skapar rubriker. Journalister fÃ¥r lära sig att problematisera och skapa konflikt angÃ¥ende olika ämnen för att fÃ¥ igÃ¥ng debatter. Det kan vara ett intressant knep för att fÃ¥ uppmärksamhet. I detta fallet tycker jag inte det lyckades alls. Jonas Gardell och Maria Hasselgren debatterade igÃ¥r i SVT:s ”Debatt” och jag tittade sömnigt pÃ¥, fortfarande med ”jetlag” i kroppen efter mycket resande. Det jag tyckte var pÃ¥fallande var att programledaren verkade helt opÃ¥läst och naturligtvis stod pÃ¥ Gardells sida.
Att Gardell inte släpps fri i St. Peterskyrkan i Rom för att göra TV om hans säregna bild av den kristna tron är väl närmast en självklarhet. Men det upprör honom tydligen enormt att fÃ¥ ett nej. Det fÃ¥r man väl lära sig, att ta ett nej. ”Jag är hedersdoktor vid ett av Europas förnämsta teologiska institut, du skulle kunna fÃ¥ en lista pÃ¥ tio doktorer som är villiga att intyga pÃ¥ vilken nivÃ¥ jag skriver. Du kan inte bli präst utan att läsa mina böcker och det jag skriver är heller inte särskilt kontroversiellt.” säger Gardell. Intressant självbild skulle man kunna säga. Det säger ocksÃ¥ lite om Lunds universitet som gav honom detta hedersdoktorat och om prästutbildningen i Sverige.
Om nu Gardell vill ”vrida Gud ur händerna pÃ¥ idioterna” för att citera honom, sÃ¥ kanske han inte automatiskt kan fÃ¥ göra det var helst han vill. Han har kanske blivit för van att under stor uppmärksamhet i lilla Sverige alltid fÃ¥ sin vilja igenom. Inte minst genom att valhänta svenska kristna, blir så imponerade av att han som kändis talar om Jesus, att de helt glömmer vad det är han egentligen säger.
Ja, nu har vi just landat hemma i grÃ¥kalla Sverige igen efter en lÃ¥ng resa till och frÃ¥n Brasilien. Det var full fart frÃ¥n det vi landade tills vi Ã¥kte igen och en absolut fantastisk resa. När man är ute sÃ¥ här sÃ¥ blir man så uppslukad av det man är en del i, att man knappast hinner kommunicera eller kommentera allt som händer och sägs hemma. Det har debatterats värre pÃ¥ min blogg efter det viktiga besöket i Polen, oj, vad Ã¥sikter och spekulationer det finns om allt….. NÃ¥got av detta fÃ¥r jag Ã¥terkomma till längre fram.
Vi Ã¥kte alltsÃ¥ till Porto Alegre i södra Brasilien. Vi har haft fin kontakt under ett antal Ã¥r  med det evangeliska arbetet ”Encontros de Fé, Encounters of Faith” som alltsÃ¥ är ett pingst-karismatiskt arbete som vuxit mycket. Man har kontakt med Carlos Anacondia m. fl.
Vi hade verkligen härliga möten med väldigt mycket folk. Människorna var så otroligt öppna, hungriga och härliga på många sätt. Det var en fantastiskt andligt öppen atmosfär och underbart att se hur Herren mötte så många olika behov, inte minst när det gällde uppfyllelse av Anden och helande.
Jag undervisade/predikade om ”Övervinnade tro”, ”Personen den Helige Ande”, om ”Växande församlingar- ledarskapsprinciper” och ”Den stridande och övervinnande kyrkan”, m.m.
Ett av mötena var för pastorer och ledare och över 400 pastorer hade anmält sig men fler kom. Det visade sig sedan att pastorer som inte haft gemenskap med varandra på länge kom samman till stor glädje för många. Det var också roligt att träffa ett antal verkliga pingstpionjärer, äldre pastorer som verkade så glada över förkunnelsen och skeendet.
Samtidigt fick jag tid att samtala med ett antal andliga ledare och tala om framtiden. Det finns ett stort intresse för att starta vår bibelskola där och ett stort behov av bibelundervisning.
Brasilien var verkligen ett oerhört fascinerande land och makalöst vackert. Människor var så vänliga och öppna och det sjöd av liv överallt. Gästvänligheten var enorm och så många goda biffar tror jag inte jag någonsin bjudits på förut.
Att komma till Brasilien kändes som att komma ur en trång och grund kanal ut på ett stort hav och gav verkligen mersmak för framtiden.
Är just nu i Porto Alegre, Brasilien och du får detta via telefon. Efter en lång resa kom vi fram och mottogs mycket kärleksfullt av syskonen här. Man har förberett länge och när konferensen startade kom flera tusen till första mötet som var mycket öppet och starkt. Många blev helade och det var stor glädje!
Idag talade jag till över 400 pastorer som var mycket öppna och hungriga. Nu skall jag iväg till lördagskvällsmötet där jag skall tala om Den Helige Ande som person, inte bara kraft eller inflytande , om Hans röst och ledning i våra liv. Återkommer om mer senare. Bo Järpehag är med och leder lovsång på ett härligt sätt och Roar Sörensen talar om Israel. Sven-Åke Johansson som är född i Brasilien hjälper oss att hitta rätt i de kulturella skillnaderna. Mer om detta senare. Nu väntar mötet.
Jag kom just hem sent i söndagskväll ifrÃ¥n en mycket lyckad resa till Krakow i Polen. Jag hade blivit inbjuden till tvÃ¥ saker som hängde ihop med varandra. Det ena var en dag om ”Andens enhet” eller ”Hjärtats ekumenik” som innebar föreläsningar, samtal och frÃ¥gestund på ett universitet i Krakow. Det var spännande värre. (Det finns 15 universitet bara i Krakow med ca 150 000 studenter.) Det andra var ett retreat-seminarium pÃ¥ samma tema, med 90 ledare frÃ¥n olika kyrkor. Det var en mycket intensiv helg!
Det hela började i fredags med besök hos kardinalen i Krakow, Stanislaw Dziwisz. Det var ett kort men vänligt möte, som gick ut på att han gav sin fulla välsignelse till arrangemanget och det var viktigt, inte minst för de polska katoliker som undrade vem jag var. Det var roligt och utmanande att föreläsa där, vilket jag gjorde tillsammans med prästen Peter Hocken, som tog den katolska sidan, medan jag presenterade den evangeliska. Vi talade om vad som skiljer och förenar oss, hur vi ser på varandra och hur vi ser på enhet med varandra. Jag fick också tillfälle att både berätta om hur min väg varit och dela den kärlek Herren gett mig till våra katolska trossyskon.
Under resten av helgen utvecklades dessa tema tillsammans med ett antal katolska präster, fransiskanermunkar samt frikyrkopastorer och ledare. Det var otroligt givande att få predika och undervisa, dela erfarenheter, lyssna på vittnesbörd och samtala med varandra. Det hela, som ibland var djuplodande teologiskt, ibland karismatiskt jublande och starkt, inramades av stark lovsång och sång i Anden.
Det fantastiskt att se dessa katolska präster och munkar sjunga, skratta, gråta, tala i tungor och jubla inför den levande Guden. (Inte minst var det häftigt att se några av munkarna i sina kåpor komma loss med elgitarrer och elbas i lovsången.)  Det var verkligen mättat av Gudsnärvaro och både en andlig och intellektuell skärpa. Samtidigt var det en sådan öppenhet, känslighet och hunger efter Jesus, glädje i Andens verk och en djup i tillbedjan som var fantastisk.
Det var också uppenbart att försoning, förändring och kärlek till varandra var det viktigast, trots teologiska skillnader. Det var flera som vittnade om hur Herren har fått smälta och förändra deras hjärtan och inställningar och hur de fått be om förlåtelse för fördomar och arrogans emot varandra, något vi alla får kämpa med. Det var en så dyrbar, och enligt mina polska värdar, unik helg som förhoppningsvis hjälpte oss alla att leva i djupare försoning och kärlek till varandra. Jag känner djup respekt för Polens kristna som i många tider fått lida mycket under olika former av betryck.
Nu åker jag vidare tidigt onsdag morgon till södra Brasilien för att predika på en stor pingst-karismatisk konferens i Porto Alegre. Det är första gången jag är i Sydamerika, så det blir spännade. Får se om jag får iväg någon blogg under tiden. Hoppas det.
Som om den färggranna utsmyckningen i skrudarna och de breda leendena skulle kunna täcka över verklighetens tragik för Svenska kyrkan, står ärkebiskopen och de nyordinerade biskoparna på parad utanför Uppsala Domkyrka efter biskopsinvigningen igår. Inne i domkyrkan hade applådåskorna rungat. För vad? För att Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop? För att ärkebiskopen har har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella? Tragik inför öppen ridå!
Glädjen som uttrycks på det bildspel man kan se i media idag kommer snart att flagna. Denna världens glädje består aldrig  utan vänds snabbt i bekymmer och sorg. Igår möttes jag sent på kvällen på Arlanda av krigsrubriker från Expressen om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma. Den officiella bilden av Svenska kyrkan blir mer och mer makaber i media och utanför.
Tack och lov finns det också en annan bild, med tusentals kristtrogna gräsrötter som både tänker och lever annorlunda men som ofta inte har någon röst. Vi får fortsätta att be för alla som lider i denna ockuperade kyrka.
Med jämna mellanrum, dock inte varje gÃ¥ng, kommer jag att skriva av mig lite tankar om Kyrkans väsen. SÃ¥ ni fÃ¥r väl vänja er vid att jag faktiskt använder ordet ”Kyrkan”. Den diskussion som uppstod anade jag faktiskt och den är lite typiskt svensk, inte minst med tanke pÃ¥ vÃ¥ra bibelöversättningar.
Läser man den mÃ¥ngfald av olika engelsksprÃ¥kiga biblar som finns att tillgÃ¥ sÃ¥ finner man att ordet ”ekklesia” i stort sett översätts med ”church” och ofta betyder bÃ¥de den universella kyrkan och den lokala församlingen, sÃ¥ där är det inte nÃ¥got större problem. För mig blir kyrkan, som dÃ¥ kanske skall stavas med stort K, den universella kyrkan (även om jag säkert kommer att slarva här och inte göra det hela tiden), dvs. Kristi kropp överallt och i alla tider. Församlingen blir dÃ¥ den lokala församlingen. BÃ¥de är viktiga och hänger ihop med varandra. (Kyrkan som sten trä eller cementbyggnad kommer jag inte att ägna mig sÃ¥ mycket Ã¥t, även om de kan vara nog sÃ¥ vackra och behövs, inte minst i det kalla Norden. )
Så oavsett var sympatierna ligger hos läsaren så hoppas jag på lite förståelse här, så att vi inte hamnar i för många onödiga ordstrider eller ren knappologi. Det är just den stora, världsvida, universella kyrkan som är intressant för mig i detta jag nu skriver och som jag känt mig utmanad att förstå bättre. Den som vi alla tillhör om vi har blivit inlemmade i Kristi kropp.
Jag tror man måste börja med att beskåda, så att man kan förundras och glädjas över något, annars blir det lätt enbart en intellektualiserad debatt, ofta präglad av misstänkliggörande istället för en glädjefull upptäckt som man sedan vill dela med andra.
Lyssna pÃ¥ Paulus: Ef. 2: 20-22. ” Ni är uppbyggda pÃ¥ apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir ocksÃ¥ ni uppbyggda till en Guds boning i Anden.” Ef.3:18 ”Ni skall dÃ¥ tillsammans med alla de heliga kunna förstÃ¥ bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som gÃ¥r lÃ¥ngt utöver vad nÃ¥gon kan förstÃ¥. SÃ¥ skall skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet. ” I dessa verser finns sÃ¥ mycket att smaka pÃ¥, sÃ¥ mycket att upptäcka, sÃ¥ mycket att vara tacksam för och sÃ¥ mycket vi ännu inte har förstÃ¥tt.
Nu åker jag till Polen några dagar och hoppas kunna skicka en blänkare därifrån.
