Det är inte ofta jag är överens med Mona Sahlin eller Fredric Federley heller, för den delen, men idag är jag det. De verkar, av olika skäl, vara någorlunda överens med varandra. Allt handlar om Ilmar Reepalus makalösa uttalanden, både i Sverige och i utländsk press om judarnas situation i Malmö. Något bedrövligare får man väl leta efter.

”Det har inte förekommit nÃ¥gra attacker mot judar och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.” säger kommunalrÃ¥det Reepalu. Vem är egentligen denne man? Hur kan han, som ansvarar för Malmös politiska välbefinnande, vara sÃ¥ huvudlös? Har han inga ögon, inga öron och ingen kommunikation med sin närmiljö? Eller vill han bara inte veta?

Nu måste till och med Sahlin rycka ut och beklaga Reepalus huvudlöshet. Det finns ett antal smaklösa utalanden som i mina ögon inte är annat än antisemitism. Det blir nämligen antisemitism när man vägrar kommentera eller reagera på övergrepp på judar. I vems knä har denne Malmöpolitiker satt sig egentligen? Federley, och inte bara han, talar om mordbränder, upplopp, mordhot och hetsning i Malmö emot judar och han talar dagsens sanning.

Reepalu ser ingenting, hör ingenting, vet ingenting. Det kan inte vara möjligt av ett kommunalrÃ¥d! Däremot är det omoraliskt att vägra inse, vägra tala, vägra agera emot detta sÃ¥ uppenbara och väldokumenterade judehat i Malmö. Och, Sahlin, det är mer än ”olyckligt” att tala sÃ¥ här. Det är skandalöst!

IgÃ¥r var jag med pÃ¥ ”Debatt” i TV2 och samtalade om huruvida Skolverkets förslag till förändring av kursplanen i religionskunskapsämnet är bra eller dÃ¥ligt. Det är klart att förslaget är dÃ¥ligt. Det är en utspädning av ämnet och en sekulariseringsiver som steg för steg monterar ner kristendomens inflytande. Detta genom att man inte er sakligt utrymme för att ge kunskap om den i förhÃ¥llande till vÃ¥r kultur.

Det håller inte Dilsa Demirbag-Sten med om. Hon tycker religion i allmänhet och kristendom i synnerhet har för stort inflytande i det sekulariserade samhället och vill inte att kristendomen skall särbehandlas på något sätt. Jag kan förmoda att hon som ateist vill ha bort den helt, åtminstone ur det offentliga livet. Det låter lite som gamla Sovjet. Till nöds får du vara kristen om du är så naiv men du får inte påverka någon eller blanda dig i den offentliga debatten. Lite tossigt minst sagt!

Det är intressant och lite förfärande, dock utan att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt känner mig ”kränkt”. ”Kränkt” var ett ord som dök upp i debatten med jämna mellanrum. Det verkar som om Dilsa trodde att man kände sig kränkt om man hade andra tankar än henne i dessa frÃ¥gor. Nej, vi är inte kränkta men konstaterar att det faktiskt blir mycket konstigt att mer eller mindre lÃ¥tsas som om kristendomen inte haft eller har nÃ¥got inflytande pÃ¥ svensk historia och kultur. Den har haft gigantiskt inflytande och har sÃ¥ än idag. NÃ¥väl, Dilsa gick pÃ¥. Det var roligt att träffa henne och det var en intressant kväll.

Ikväll spelar vi in ”Kväll med Ulf Ekman” som gÃ¥r imorgon kväll. DÃ¥ kommer detta tema upp igen, nämligen att den kristna tron har haft en gigantiskt inflytande i att forma västerlandests civilisation och forma Sverige som land. Mer om det ikväll. DÃ¥ kommer ocksÃ¥ författaren och journalisten Carl-Henric Jaktlunnd som skall samtala med Joakim Lundqvist, ordförande för Ny Generation, om varför ungdomar ofta inte gÃ¥r vidare i sin hängivenhet i tron utan hamnar utanför församlingslivet. Med oss är ocksÃ¥ musikern Bengt Johansson. Det är roligt att höra bÃ¥de hans musik och hans erfarenhet. Vi har ocksÃ¥ ett fantastiskt vittnesbörd av hur en nästan hjärndöd pojke kom tillbaka till livet och hur det andliga livet förändrades för hela familjen. Det ser ut att bli ett riktigt bra program pÃ¥ torsdag kväll.

Nu har vi kommit in i fastetiden och över hela världen fastar kristna. Inte så mycket i våra moderna frikyrkor men i alla de stora kyrkorna. I den moderna karismatiska världen har detta med att fasta under vissa regelbundna tider kommit bort. Fastar man, så gör man det när man själv vill, ofta i tider av mycket speciella behov, men oftast inte alls.

Att kyrkan skulle anbefalla fasta under vissa tider, tex, fyrtio dagar fram till Påsk, vänder sig många emot. Det hänger nog ihop med att man inte längre använder sig av kyrkoåret och inte alls förstår hur genialiskt detta faktiskt är. Stora delar av väckelserörelserna kastade kyrkoåret överbord. Det man inte har använt sig av under några generationer blir då lätt en skatt som går förlorad. Man förstår då inte längre vad det djupast sett handlar om och i okunnighet vänder man sig emot något som skulle kunna bli till stor hjälp. Ofta har man också ärvt gamla negativa, och ofta ytliga, reaktionsmönster i hur man ser på det hela. 

Någon hänvisade till att kyrkoåret inte behövs idag eftersom vi inte lever i bondesamhället. En märklig slutsats må man säga.   Snarare handlar det väl om hur Gud skapat världen och oss och de årscykler som Herren inrättade med vår, sommar, höst och vinter, 1 Mos. 8:22. Det har också att göra med den festcykel som inrättades i GT med de stora judiska festerna,  Pesach, Shavout och Succot och de fester som bildar ett kluster kring dessa. Detta gick senare vidare in i kyrkan och bildade en stomme där Jesu födelse, Jesu död och uppståndelse och Andens utgjutande på Pingsten blev pelare i en årscykel där man predikade och undervisade sig igenom de viktigaste bibelberättelserna och den grundläggande trosläran. Man fick helt enkelt följa uppenbarelsehistorien och passionshistorien på ett mycket brett och uppbyggligt sätt.  

Det finns en otrolig tjusning i att be sig igenom kyrkåret.  Att i bön ge sig  in i detta rum och följa med Jesus under ett år och få möjlighet att tränga in i  frälsningshistoriens drama är en stor gåva. Inte av tvång, utan som en rik möjlighet att fördjupa sig i de andliga skatter som faktiskt finns där. Sedan tror jag att vi mår gott av vissa ramar för våra liv. Det blir lätt så plottrigt och fragmentariskt när man skall ordna till allt själv.  Det är verkligen inte lätt att få vare sig överblick, inriktning, disciplin eller djup när man är utelämnad helt till sig själv. Ensidigt värre blir det lätt också och snett kan det gå när man bara följer sina egna favoritversar, i andakten eller förkunnelsen.

KyrkoÃ¥ret har inget med tvÃ¥ng att göra utan en utmärkt pedagogisk möjlighet att under ett Ã¥r fÃ¥ del av den kristna trosskatten, kunna tillsammans med andra i församlingen fira gudstänst pÃ¥ ett genomtänkt sätt och steg för steg följa Jesu liv och tjänst. Det anbefalles å det varmaste! För den som vill veta mer sÃ¥ finns det en utmärkt genomgÃ¥ng i boken ”Kyrkofromhet” av Bo Giertz, Artos förlag. Mycket annat finns ocksÃ¥.

Jag måste erkänna att när Jyllandsposten för några år sedan publicerade Muhammedkarikatyrerna så var jag kritisk till detta. Alla som bott i Mellanöstern vet att mentaliteten är så annorlunda jämfört med Skandinavien. Det handlar egentligen inte bara om åsiktsfrihet utan att inte smäda vad någon annan tycker är heligt och därmed skapa onödiga konflikter. Det blir en hederssak och att bli smädad gör att man hamnar i ett låst läge, stoltheten tar över och fanatismen kan slå till.

För mig är inte Muhammed en sann profet utan en religionsstiftare. Jag tror inte att Islam ersätter den kristna tron, däremot motsäger den kristendomen på flera viktiga punkter. Inte minst när det gäller om Jesus Kristus är Guds enfödde Son eller inte och huruvida han dog på korset för våra synder. Att Koranen talar positivt om Jesus, eller Isa, betyder inte att den omfattar den centrala tron på Jesus som vår Frälsare som utgjutit sitt blod för oss för att återlösa oss. Det finns likheter mellan religionerna, de är båda monoteistiska. Det finns inslag av bibelberättelser i Koranen men också stora och helt avgörande skillnader. Ingen mår bra av att förneka detta.

För mig var problemet att man genom att publicera dessa bilder faktiskt hånade och provocerade. Det är något som det tyvärr finns för mycket av i media, även bland kristna. Här står alltså två viktiga principer, respekten för andras tro och yttrandefriheten, emot varandra. Jag som kristen är kallad att älska, visa respekt och återhållsamhet men också att säga vad som är sant i kärlek. Det tror jag bland annat betyder att jag kan lugnt låta sakliga argument gälla utan övertoner, hån eller att aggresivt tala ner varandra.

Problemet blir när hot och våldstendenser kommer in i bilden. När påven förde en akademisk diskussion i Regensburg blev han gensast mordhotad och hatet emot honom skallade över hela världen och faktiskt bekräftade den tes han framförde, nämligen när tron tappar sin rationalitet blir den lätt våldsbenägen.

När nu tusen taxichaufförer nyligen strejkade i Oslo efter publicerandet av dessa bilder så kan en sådan sak i bästa fall vara av övergående karaktär. När däremot senare över 3000 demonstrerar igen och verkligen hotar med att Oslo kommer att få se ett nytt 11 september, då visar man upp skrämmande sidor som ingen kan tolerera. Till och med den norska regeringen vaknade. Hur mycket än sekulära media försökt tona ner de aggresiva inslagen i Islam så kommer de ändå fram på nytt, åter och åter igen. Det är tragiskt, inte minst för alla de muslimer som faktiskt inte är terrorister och inte har som första och enda mål att erövra Europa för Islam med vilka medel som helst.

Det finns emellertid de,även om de är relativt få, som har detta som mål. Det blir inte bättre av att myndigheter och media helt förbiser detta och inte vågar ta en rejäl debatt om vad det faktiskt var som skreks ut i Oslo, eller i London, eller i Berlin eller i Paris eller i Amsterdam, o.sv. Ingen tjänar på att demonisera muslimer och skapa främlingshat men ingen tjänar heller på att stoppa huvudet i sanden och undvika ett samtal, både om islams innehåll och den sociologiska och ideologiska verklighet som trots allt många muslimer lever sig i. Rosengård, Rinkeby och liknande förorter är tragiska exempel på hur snett det kan gå. Om det är sant, som en del påstår, att det dessutom finns 13 talibanliknande moskeér i olika källarutrymmen i Malmö så är det ett stort problem i sig. Radikal islamistisk förkunnelse bygger knappast upp.

Med jämna mellanrum går någon i taket över den kristna tron, speciellt den klassiska tron. Nu senast är det s-kvinnan Carina Hägg som exploderat. Hon går ut emot religiös fundamentalism i en artikel, både kristen och muslimsk, och man måste nog säga att gällare ton får man leta efter. Hennes tes är att extremister måste hållas borta från politiskt inflytande. Låter det inte lite odemokratiskt? Sedan menar hon att det minsann finns extremister bland kristna. Ja, då är grunden för anfallet retoriskt lagd. Sedan låter hon kanonerna dåna, eller är det vattenpistolerna?

Allting som kan ha att göra med en annan syn på abort, sekulär sexualundervisning och hbt-beteende brännmärker hon direkt som extremism. Hon låter lite som en upphetsad fransman som under franska revolutionen alltid är redo att med maktens hjälp hugga huvudet av någon meningsmotståndare.

Hon surrar en del om ”högerkristna” men jag antar att hon menar alla som pÃ¥ nÃ¥got sätt tar Bibeln och den klassiska kristna tron pÃ¥ allvar. SÃ¥ speciellt finkalibrerad kring dess frÃ¥gor verkar hon inte vara.  Självklart relegerar hon den kristna tron till det privatas sfär och vill nog inte ge den nÃ¥got utrymme alls i det offentliga. Det skulle vara för besvärligt.

Det verkar som hon inte ens vill erkänna yttrandefriheten för de som inte har samma åsikter som henne i t.ex. abortfrågan. Man kan nog säga att den nya sortens religion, i form av trosuppfattning, sekularismen, visar sig som något av det mest intoleranta och hätska som skådats på många år. Det verkar som man är beredd att ta till alla medel som finns för att stoppa varje meningsmotståndare . Nu talar vi inte längre om demokrati i formen av att faktiskt även skydda minoritetens åsikter. Nej, det är korståg som gäller och nu skall alla misshagliga åsikter ut ur alla partier. Det handlar alltså om en ideologisk utrensning som bör åläggas varje parti. Inte dåligt!

Vilka brösttoner när sekulariseringsingenjörerna blir auktoritära. De är märkligt vad intolerant man kan bli i toleransens namn.  Vi kan nog tala om en ny form av sekulärextremism som fanatiskt kräver sina åsikters utbredande och bokstavligt är villiga att gå över lik, aborterade sådana, för att ge legitimitet åt sin sekulära livsstil.

Jag sÃ¥g inte ordet ”homofobi” i artikeln. Kanske jag missade nÃ¥got? Det uttrycket brukar annars alltid slinka med. Det passar ju ofta bra.  Fobi är ett sjukdomsbegrepp och med det säger man att meningsmotstÃ¥ndaren är sjuk. När det gäller synen pÃ¥ abort, pÃ¥ äktenskap, pÃ¥ homosexualitet och andra därtill relaterade frÃ¥gor handlar det faktiskt inte om fobi alls, inte ens om rädsla. Det är en annan men helt legitim moralisk stÃ¥ndpunkt än den aggressivt sekulära. Den är genomtänkt och klar, berättigad och delas dessutom av mÃ¥nga kristna utöver världen. Den verkar däremot skapa väldigt mycket fruktan hos S-kvinnorna. Men inte har de väl kristendomsfobi?

Vi bänkade oss framför soffan och det var en märklig känsla att se på programmet så här när man varit så engagerad i det. Man blir lätt lite självkritisk och tänker på vad man kan göra annorlunda men jag måste säga att jag tycker det fungerade bra. Vi har otroligt bra folk som arbetade till klockan fyra i morse för att mixa färdigt och sända iväg till Kanal 10. Det blir att fortsätta och arbeta på programmet, bli varm i kläderna och slipa och putsa för att kunna göra det allra bästa. Ser fram emot en rad av program med varierat innehåll.

Min önskan är att nå den vanlige svensken vare sig han är kristen eller inte och vara med och möta människors andliga behov. Vi behöver alla mer av Jesus och han kan möta oss precis där vi är! Det skall också bli roligt att ta upp en rad av olika aktuella ämnen som kan intressera och utmana moderna människor. Ett urgammalt evangelium kan verkligen möta toppmoderna människors behov idag.

Du kan se programmet på Livets Ord Play.

Hela förra seklet präglades av en stark sekularisering och ett motstånd och ett uppbrott från den kristna tron. I mångas medvetande har detta blivit till en permanent utveckling som tar resulterar i ett utraderande av religion. Här har det skett flera trendbrott och det är nog inte många som tror att religion är något överspelat längre.

När det gäller den tron på Jesus, så finns det tvärtom idag en ökad nyfikenhet och öppenhet. Jag tror att militanta ateister och Humanisterna verkligen har hjälpt oss. Deras aggresivitet och ibland näst intill vulgärpropaganda har fått troende att vakna till liv och spetsa sina apologetiska förmågor. Det duger inte att bara leva i en lite sömnig och mysig frikyrkokultur som egentligen inte är utrustad för att vare sig expandera eller försvara den kristna tron.

Aldrig har religion och etik diskuterats så mycket som nu. Både Nyamko Sabuni och Dilsa Demirbag-Stens starka kritik av religiösa friskolor och huruvida ett sekulärt samhälle kan ha en religiös grund gör faktiskt nytta. Det blir till ett uppvaknade om att kanonerna mullrar. Detta gör att kristna måste tänka igenom sina ståndpunkter mer ordentligt och gå på offensiven igen.

Samtidigt har denna religionskritik haft den oväntade effekten att många vanliga svenskar faktiskt börjat vakna upp och ställa frågor om vad religion egentligen är. Oftast har man mycket grumliga idéer om vad det egentligen handlar om men på något sett verkar det som man inte heller vill vara utan någon form av tro. Man är helt enkelt inte nöjd med ateistisk förnekelse. Den skapar bara tomhet.

Personligen tror jag att den kristna tron både kommer att överleva och expandera. Den har trots allt funnits i vårt land i över tusen år. Den har funnit i ca 2000 år, spridd i hela världen. Den har en otrolig tillväxt på åtminstone tre kontinenter, Asien, Afrika och Nord- och Sydamerika och till detta även i Östeuropa.  Den är sannerligen inte på väg bort!

Det verkar som om människan är obotligt religiöst intresserad. Vad man än gör för att ta bort religion i allmänhet och den kristna tron i synnerhet så kommer den alltid tillbaka. Jag tror det beror på att tron på Jesus verkligen möter alla människors behov i alla olika tider och kulturer. Jag tror också det beror på att den faktiskt är sann.

Alla människor har behov av sanning. Vi vill veta vad som är rätt och fel och ha någon form av objektiv grund att stå på. Vi har alla behov av någon form av moralisk standard. Vi vill att människor skall vara ärliga, hjälpsamma, solidariska och rättvisa. Alla har vi behov av att känna mening med livet. Vi har alla behov för inre frid och ett rent samvete. Behovet av kärlek och uppskattning ligger djupt inom oss och vi vill både älska och bli älskade.

Allt detta känner  människor och jag är övertygad om att vi alla är skapade med dessa behov och en längtan efter det heliga, det sanna, det visa och det sköna. Gud har skapat oss så och djupt inom oss ropar vi efter Honom som är den ende som på djupet kan tillfredsställa dessa behov. När människor kritiserar kristna så är det ofta utifrån besvikelse, en slags hat-kärlek. Man önskar på något sätt att de ändå levde upp till den moral och etik de har och blir arga när de inte gör det. Man vill att de skall vara heliga, inte skenheliga.

Därför är moderna människor idag faktiskt mer än någonsin fascinerade av Jesus. I Jesus ser vi en människa som verkligen var som en människa skulle vara. Han var som vi önskar att alla skulle vara. Han var, och är, kärleksfull, sannfärdig, barmhärtig och vis. Denna totala osjälviskhet hos honom är så oändligt attraktiv. Vad han är, vad han gör och det sätt varpå han gav sitt liv för världen, dog och uppstod igen, skapar stor respekt, förundran och attraktion hos dagens människor. Ingen har någonsin varit som honom. Det gör att även de mest sekulariserade kan känna sig dragna till honom och nyfiket vill veta mer om denne timmerman från Nasaret, vem han är och vad han gjort för oss. Behovet av honom är större än någonsin!

Så, efter en massa förberedelser var det då äntligen klart med inspelning av första programmet. Välfylld publikläktare och mycket förväntan. En vacker studio och studiopersonal som var taggade till bristningsgränsen. Bra musik med Trio Sandberg och så förstås Samuel Ljungblahd.Så bra!

Det var lite pirrigt att börja. Det är ju ett lite annat format för mig med en så nogrann TV studio inspelning men det verkar som alla tyckte det gick bra.

Så bra att kunna intervjua Haititeamet. De är ju verkliga hjältar. Så en intervju med Ljungblahd. Det var kul. Killen är otroligt duktig och skön.

Roligt också med Stefan Swärd och Mats Tunehag och ide´utbyte mer än  hetsig debatt om klimatfrågorna. Båda två har viktiga synpunkter att komma med men tycker uppenbart olika.

Jo, det blev en späckad och händelserik kväll med mycket mingel efteråt och nu hoppar jag i säng. Imorgon skall jag se hur det blir i slutproducerat skick,  torsdag kl 21:00 på kanal 10.

Förra veckan och helgen var hektisk. SÃ¥ hektisk att mitt bloggande kom bort. Ibland blir det lite ”timmerbrÃ¥te” i kalendern och mycket kommer samtidigt. Jag fick tillbringa delar av förra veckan med mÃ¥nga olika förberedelser. Det var en del litteratur som mÃ¥ste läsas in och en papper att skrivas för den masteruppsats jag vill komma igÃ¥ng med. En Keryxartikel väntade pÃ¥ att skrivas, söndagens predikan och en föreläsning om ”Andens vingslag genom historien” som skulle förberedas, plus en del träffar, bland annat ett besök pÃ¥ israeliska ambassaden med anledning av att Karen Hayesod firade 90-Ã¥rsjubileum. SÃ¥ tyvärr blev det ett uppehÃ¥ll i bloggandet.

Inte minst var det roligt att starta en serie i församlingen om ”Andens vingslag genom historien.”  IgÃ¥r försökte jag täcka den  apostoliska och efterapostoliska tiden samt ge lite tankar om varför historia är viktigt och olika faror när man läser historia. Nämligen tendenser att läsa historia selektivt, att vara anakronistisk och läsa in sin egen tid, att bli revisionistisk och försöka förändra eller förenkla historien för att man har ett propaganda syfte.

Det finns också en frestelse att skapa sin teologi utifrån olika reaktioner på det man inte tycker om. Man kan lätt bli en omedveten ersättningsteolog, inte bara gentemot de judiska folket, utan gentemot de som gått före i kyrkohistorien och som man tycker man ersätter med något bättre. Innan man på allvar fördjupar sig i vad Anden har gjort i historien måste göra upp med en del egna attityder, fördomar och ren okunnighet så att man inte är omedveten om att man faktiskt lätt får på sig egna eller andras glasögon när man läser, glasögon som färgar vad man ser och förvränger verkligheten.

Att studera historia blir en eggande utmaning att vara så objektiv, noggrann och saklig som det bara går och erkänna sådant som faktiskt var riktigt och rätt även om det gör att man får bredda sig och ändra den egna uppfattningen. Det skall bli roligt att fortsätta denna serie.