1968 år ett begrepp, precis som 1789, 1945 och 1989. Mycket av paradigmskiftet i västvärldens tänkande skedde i samband med 1968. På ytan fanns en oerhörd ungdomsromantik. Jag var själv del av den. Det var det år jag fyllde 18, gick i gymnasiet men hade ett år som utbytesstudent i USA där jag såg det hela utvecklas lavinartat. Under hela mitten av 60-talet växte mods och hippiekulturen fram med sin frihetslängtan och uppror emot alla gamla konventioner. Götaplatsen i Göteborg, min hemstad, fylldes av gitarrspelande Mods. Dagligen åkte jag dit och satt och klinkade Dylan och Donovan på min gitarr.
Charlotta Levay, samhällsvetare och krönikör, skriver i Expressen den 4 april att 40 år av sexuellt experimenterande, allt sedan det revolutionära 1968, har resulterat i katastrof. Hon är modig och vågar gå emot de näst intill i sten huggna sexualliberala konventionerna. Inte minst när hon vågar sig på att attackera abortsituationen i Sverige. Hon nämner att sedan 70-talet har över en miljon foster aborterats och hon kallar dem, hedervärt nog, för personer. Vi glömmer ju så behändigt bort i all statistik att det faktiskt just handlar om verkliga människor. Över hälften av alla kvinnor som aborterat mår psykiskt dåligt. Hela sexualpolitiken är ett enda fiasko. Vi har fler fall av hivsmitta än på över ett årtionde. Hennes slutsats är att ett samhälle som uppmuntrar till promiskuitet skapar inte fria individer utan olyckliga. Samhället blir dessutom kallt och individer blir cyniskt utnyttjade genom att reduceras till utbytbara sexleksaker. Tonåringar har idag genomsnitt fler sexpartners än vad motsvarande grupp under det celebrerade 60-talet hade under ett helt liv. Allt detta enligt Charlotta Levay i Expressen. Bra sagt, modigt och i rätt tidning!
