Alkoholkulturen i Sverige skördar många offer. Det visar statistik som Folkhälsoinstitutet redovisat nyligen. 385 000 barn har minst en förälder som har en riskabel alkoholkonumtion. De kallas för de glömda barnen.

Mellan 5-7000 människor dör varje år i Sverige av skador eller sjukdomar som är alkoholrelaterade. Cirka 1/5 av alla som tas in på akutsjukvården har alkoholproblem. Sedan 1998 har antalet anmälda trafiknykterhetsbrott per invånare mer än fördubblats. Alkoholförsäljningen i Sverige är högre än på 50 år. De senaste tio åren har alkoholkonsumtionen ökat med ca 30 %. Samhällskostnaden för alkoholen beräknas till ca 111 miljarder kronor. I mitten av 1800 talet, och då var superiet förfärligt, drack svensken ca 7 liter alkohol per år. År 2003 drack svensken 10, 3 liter per år, alltså mer än på 1800-talets förfärliga tider. 

Detta är smått ofattbara siffror och förskräckande. Ännu mer förskräckande är den alltmer tilltagande tolerensen emot alkohol i frikyrkligheten. Det var ju just frikyrkligheten som torrlade stora delar av vårt land genom väckelsens eldar men dessa väckelse eldar fanns också inom kyrkan där kraftfulla personer trädde upp emot supandet och räddade tusentals människor från ett liv i misär och elände.

Onsdagkvällen tillbringade jag med att samtala om allt detta med två viktiga personer. Dels Mikael Bedrup, son till Bengt Bedrup, känd TV-sportprofil med alkoholproblem. Mikael fick själv samma problem men är idag s.k. nykter alkoholist, kristen och på väg att bli präst. Han gjorde ett oerhört duktigt arbete i den samtalskväll vi hade.

Det gjorde också journalisten Felicia Svaeren vars pappa var alkoholist. Både berättade väldigt inlevelsefullt och engagerat om sina erfarenheter och varnade för den alltmer utbredda toleransen i vårt samhälle emot alkoholen. Felicia gjorde ett mycket bra jobb med sitt lugna, allvarliga och sakliga sätt där man ändå kände att det låg en stark glöd bakom.

Det verkar oerhört tunt när frikyrkliga sitter och försvarar sitt vindrickande med sin ”evangeliska frihet” och med att man har kontroll pÃ¥ läget. Det luktar av själviskhet när man inte är beredd att ge avkall pÃ¥ sin ”frihet” till förmÃ¥n för alla dessa som har och har haft alkoholprobelm och inte heller verkar vara villiga att upprätta alkoholfria zoner i vÃ¥rt land. Det är sÃ¥ viktigt att kyrkorna blir alternativa kulturer och inte bara jamsar med i den allmänna samhällsdekadansen.

Det var en viktig och innehÃ¥llsrik kväll. Du kan se samtalskvällen här. Du kan ocksÃ¥ skaffa en utmärkt liten bok av pastor Patrik Olofsson, Vetlanda, som heter ”Ett torrlagt Sverige sätts lättare i brand”. Jag rekommenderar den verkligen! 

För några dagar sedan kunde man läsa om en kvinna, flicka, på löpsedlarna som var alkoholist. Läkarna betraktade henne som obotlig. Hon är 19 år. Hon har druckit sedan hon var 14, tror jag det var. Hon började festa med kompisarna, öl, vin och så starksprit. Snart var hon helt beroende och drack dagligen. Hela hennes unga liv rasade samman och hon älskade alkoholen som sitt eget liv. Hon sa att den blev hennes enda vän. Nu är hon en spillra, 19 år, fast hon knappt börjat leva. Det var så sorgligt att läsa om henne.

Alla hamnar inte där, men mer än vi vill kännas vid. Ungdomsfylleriet är en stort och snabbt ökande problem i Sverige idag och tusentals liv påverkas och förstörs av supandet.

Den bästa supen är den man aldrig tog. Att aldrig börja, att aldrig vänja sig, att vÃ¥ga vara annorlunda och säga nej är bästa medicinen emot alkoholism. Men även om man inte blir alkoholist finns det mÃ¥nga andra biverkningar. Därför känns det obehagligt att träffa frikyrkliga ungdomar som leker med alkohol och skryter om den frihet de menar sig ha. Lika obehagligt är det att träffa karismatiska pastorer som säger att ” biffen smakar bättre med ett glas vin”. Det luktar billig hedonism lÃ¥ng väg.

För nÃ¥gra Ã¥r sedan sÃ¥g jag en pastorsfru pimpla i sig glas efter glas vin pÃ¥ en middag vi var på tills hon var helt lullig. Pratet om ”ett glas” vin till maten är ofta nonsens här uppe i Norden. Med vÃ¥r brist pÃ¥ kultur pÃ¥ dessa omrÃ¥den blir det snart tvÃ¥, tre glas. Därför dricker jag hellre vatten, trots ibland föraktfulla blickar i en del kristna sammanhang. Jag behöver inte nÃ¥got annat än vatten. Det smakar alltid bäst. Inte minst dagen efter.  

Talet om att Jesus drack vin är nog det vanligaste svepskälet idag. Jag har emellertid lite svÃ¥rt att se honom halvfull. Naturligtvis blev han inte pÃ¥verkad men det blir däremot snabbt alkoholovana ungdomar idag. Talet om att ”det här klarar jag” vittnar ibland om en egenrättfärdighet och okänslighet inför de som faktiskt inte är lika starka pÃ¥ detta omrÃ¥de. Att avstÃ¥ frÃ¥n alkohol i en kultur som i Ã¥rhundraden präglats av supande och starksprit är inte konstigt alls. Vi lever trots allt i ”brännvinsbältet” som gÃ¥r frÃ¥n Norge till Ryssland och hos oss här i Norden är supandet ibland helt groteskt.

Inte heller är det ett uslag av moralism att avstå från alkohol. Om någon säger att jag är dömande så svarar jag att det är jag inte alls utan det handlar om att ta ansvar för mitt eget och andras liv. Jag drack tillräckligt med vin innan jag blev en kristen, under det tokiga 60-talet, för att klara mig restan av livet. Jag behöver inte mer eftersom jag vet att hur det smakar och inte behöver bekräfta någon slags frihet . 

Det handlar om att skapa alkholfria zoner för de som är svaga och utsatta och vad jag vet är det väl det kristna skall göra, inte bara tänka på egen njutning för stunden.  Ords. 23:31,32.