En vecka har gått av kontroversen kring Aftonbladets insinuanta artikel om Israel och påståendet om skördande av organ från palestinier. Detta skriver man i frågeform utan några som helst bevis och skapar otäcka associationer. Säkerligen för att ytterligare svärta ner Israel i allmänhetens medvetande.  Själv har jag varit nergrävd i flyttbestyr och utan dator ett tag och inte hunnit kommentera förrän nu.

I Israel går protestvågorna höga över dessa helt obelagda anklagelser. Det kunde gårdagens SvD inte förstå utan menade att man i Israel inte förstod sig på Sverige. Snarare är det väl tvärtom, man borde kanske förstå hur man reagerar i Mellanöstern. Förutom den isande nedlåtenhet, den skoningslösa och ofta mycket fördomsfulla kritik som ständigt drabbar Israel så finns det också en 2000-årig historia av att  beskylla judar för de mest groteska brott, bland annat  för att stjäla hedningars blod. Det gör det hela speciellt känsligt. Det är inte alls konstigt att man reagerar starkt i Israel. Svenska journalister, om de på det minsta sätt vill vara objektiva, måste förstå denna bakgrund men gör sig oftast inte besväret. Man har ofta redan bestämt sig. En del låter ohöljt som Israelhataren Lars Ohly. Lyckligtvis finns det andra som reagerat och långt från alla håller med Aftonbladet.

Häromdagen, när ett av flyttlassen gick, följde jag diskussionen i ett av P1:s  program. Vad som var speciellt smaklöst var Aftonbladets kurlturchefs argumentering. Speciellt när hon började försvara sig med att kultursidan är intellektuell och för intellektuella gäller andra regler. Reporten som intervjuade frÃ¥gade fyndigt om detta ocksÃ¥ gällde hanteringen av sanningen. Det lÃ¥ter skrämmande när ”intellektuella” hänvisar till att man följer andra regler än folk i gemen.

Självklart kan man diskutera den svenske ambassadörens uttalande ur ett visst perspektiv, yttrandefrihetens. Carl Bildts kommenterar väl kyligt när han ytterst kortfattat säger: ”Regeringen yttrar sig inte om artiklar”. Det är lätt att gömma sig bakom paragrafer. Dels undrar jag om regeringen  historiskt verkligen aldrig uttalat sig angÃ¥ende infama artiklar eller inte skall uttala sig i speciellt grova fall som detta  men det kan vi lämna därhän nu. Däremot är det uppenbart att Aftonbladet gömmer sig bakom tryckfriheten och nu framstÃ¥r som ett offer. Tyvärr lyckades man vända ambassadörens uttalande till detta.  Oavsett om hon nu gjorde sakligt rätt i varje detalj eller inte sÃ¥ skall hon ha heder att hon vÃ¥gade och att hon inte böjt sig för trycket hemifrÃ¥n.

Det är viktigt att se denna osakliga artikel ur ett större perspektiv. Nämligen att sådant ingår i den demonisering av det judiska folket som uppstår med jämna mellanrum. Ett tillstånd som för judar historiskt sett varit mer regel än undantag. Det är också ett exempel på den dubbla standard som används emot Israel i den propaganda som ständigt pågår. I den miljön går det alltså lätt att utan sakliga bevis beskylla Israel för vad som helst utan bevis. Om man, som jag just nu, försvarar Israel då beskylls man för att blunda för faktiska problem eller vara den som sväljer allt. Hätskheten har ofta höga decibel.

Aftonbladet har gjort bort sig och försöker nu ta sig ur. Kulturchefen lät oehört slingrande och oärlig.

I dagens SvD skriver Cordelia Edvardson en mycket bra artikel där hon underkänner Aftonbladets hänvisning till tryckfriheten.

Har haft strul med datorer här i Israel så denna blogg kommer till er via telefon. Är på väg ut i öknen idag. Det är hett som i en bakugn men oerhört vackert. Obegripligt att Israels barn tllbringade 40 år här.

Det har varit mycket bra i Jerusalem. Vi har en härlig grupp från många länder.  De flesta är här för första gången och är helt överväldigade. Själv var jag några timmar på Knesset och träffade politiker och talade om den ökade antisemitismen i Europa. Senare skall vi upp till Galiléen. Hoppas på bättre uppkoppling där.

Idag, i lite ruskväder, hade vi ändå en personalutflykt till Stockholm med ca 250 personer. Det är rätt fantastiskt att vi har så många anställda och ett trosäventyr utan like.

Vi besökte bland annat Stockholms stora synagoga som är världskänd för sin skönhet. Den är oerhört vacker och ståtlig. Där fick vi ett mycket initierat föredrag om synagogan, den judiska församlingen i Stockholm och judarnas historia i Sverige.

Man känner verkligen historiens vingslag när man som kristen sitter och ser på alla dessa judiska symboler, Menoran, Davisstjärnan, Torahrullarna och annat som går tillbaka tusentals år och som är våra djupa trosrötter.

För ens inre rullar scener fram från Abraham och patriarkerna, Mose, David, och profeterna. Man kan riktigt föreställa sig tempeltjänsten i både första och andra templet när man sitter i denna synagoga. Man kan se synagogornas framväxt allt sedan den babylonska fångenskapens tid och sedan den långa diasporan från andra templets förstörelse 70 e. Kr.  ända fram tills idag då det judiska folket nu äntligen har möjlighet att återvända till sitt eget nygamla hemland Israel.

Utanför väggen finns ett fascinerande, sorgfullt men mycket välgjort minnesmärke om Förintelsen där varje medlem i den judiska församligen i Stockholm fått lämna namn på de släktingar som mördats under Förintelsen. Alla dessa namn, massvis, finns uppsatta på stentavlor på en vägg intill synagogan. Väldigt starkt! Framför finns räls som leder ut till Raoul Wallenbergs monumentet. Rälsen påminner med iskall klarhet om vägen till dödslägren, men också att det fanns en fortsättning, en befrielse och en hemkomst.

Vår guide var mycket klar på att antisemitismen ökar i Sverige idag och menade att i mycket påminner dagsläget om den under 1930-talet, den tid som såg Hitler komma till makten. Jag är böjd att hålla med. Det är kallare, kusligare och allvarligare än vad vi tror eller ofta vill kännas vid. Främlingshatet gäller mer än judarna. Även muslimer råkar ut för det. Men när främlingshatet ökar då hamnar alltid judarna i kläm. Hatet riktas snabbt emot dem.  Låt oss se till att 30-talet aldrig återupprepas.

Jag sitter just på en bergstopp i franska Alperna. Det hällregnar men jag ligger i en enkel koj i ett spartanskt rum och njuter av lite bokläsning. Om vädret lättar ser man Mont Blanc. Just nu ser jag bara dimma.

Apropå dimma så hör jag att Världen Idag har publicerat en debattartikel av en, inte sverigedemokrat, utan nationaldemokrat. Frågan är om det går att komma närmare rasism idag? Tydligen innehåller den av mig ännu olästa artikeln en del inlindade antisemitiska schabloner. Är det så har nog omdömet blivit dimmigt. Personligen kan jag inte acceptera att antisemitisk retorik ska ges seriöst utrymme. Jag återkommer med kommentarer så fort jag har fått tillfälle att läsa mer. Förresten, vi bör även ta en ideologisk fight med Sverigedemokraterna, som ibland kan låta väl så fromma. De kan lura med sig en och annan naiv och felinformerad kristen. Det är viktigt att dimman lättar snabbt.

En kommentar jag fått om mitt inlägg om Förintelsen tycker att jag är tjatig. Hur kan man någonsin vara tjatig angående massmordet på 6 miljoner judar? Mer brist på empati får man väl leta efter. Ett ovanligt märkligt och obehagligt uttalande.

Samma person kommenterar och tycker att jag aldrig sagt nÃ¥got om kommunismens illdÃ¥d. Skall man tänka sÃ¥ dÃ¥ finns det mycket jag inte sagt nÃ¥got om. Jag har kortfattaat kommenterat kommunism/socialism i min bok ”Gud, staten och individen”.

Angående kommunismens illdåd så är det verkligen på tiden att, som bland annat Världen idag påpekat, man på allvar offentligt gör upp om detta inom svensk vänster. Det är definitivt en moralisk katastrof av oerhörda propotioner som skuffats undan, inte minst kanske därför att en del inflytelserika mediafolk och politiker har denna bakgrund och inte vill kännas vid vad som verkligen hänt.

Per Ahlmarks utmärkta bok, ”Det öppna sÃ¥ret”, nu över 10 Ã¥r gammal är ändå en bra introduktion i detta ämne även om statistiken är lite gammal numera. Han bygger pÃ¥ Rudolf Rummels forskning och siffror som  är frÃ¥n 90-talet men tillräckligt förfärande.  Sovjetunionen -62 miljoner mördade. Kommunist-Kina 35 miljoner. Ofattbara siffror. Mer finns att tillgÃ¥ för den som vill fördjupa sig. 

För den som vill läsa mer om upgörelsen med kommunismens förfärliga historia av mördande sÃ¥ finns ”Kommunismens svarta bok” av bland annat Stephane Courtois. Eller varför inte ”Stalin, den röde tsaren och hans hov” av Simon Sebag Montefiore.  Om Gulagarkepelagens, de sovjetiska fÃ¥nglägrens, fasor har Anne Applebaum skrivit i en modern variant av Solzhenitsyns klassiska arbete i detta ämne.

 Till sist en intressant bok av militärhistoriken general Dimitri Volgogonov som jag själv träffade flera gÃ¥nger i det tidiga 90-talet i Moskva. Han var den förste som vÃ¥gade rakt ut attackera Lenin av ryska forskare och mena att allt elände startade med Lenin, inte bara med Stalin. Hans bok heter ”Lenin, Life and Legacy”.

Det finns mycket material att begrunda och mycket mer som borde sägas om kommunismens fasor, det håller jag verkligen med om. Men det betyder inte att vi skall tystna om det helt unika som Förintelsen var när det gäller försöket att utrota varje jude i denna värld. Detta får aldrig glömmas.     

Cafe Grienstedl ligger i centrala Wien och vi har just fikat där tillsammans med vårt TV team. Wien är en otroligt vacker stad, rik på kultur och med en fascinerande historia. Det är en huvudstad för ett imperium. Det är bara det att imperiet har försvunnit. En vän från Wien berättade för mig att detta café fullkomligt kryllade av intellektuella, konstnärer, författare och kulturpersonligheter, fram tills 1938. Här kunde de sitta en hel dag med en kopp kaffe, diskuterande, filosoferande deklamerande poesi och en del intrigerande om framtida revolutioner. 1938 tog det slut. Då trampade en österrikare från Braunau, som bott i Wien men inte kunnat göra karriär som konstnär där, in i staden och anslöt den till sitt Stortyskland, Adolf Hitler. Judarna rensades ut och Wiens de flesta tusentals judar, har inte den exakta siffran nu när jag sitter här på mitt hotelrum, försvann för att aldrig återkomma. Några hann fly, de flesta dog i Förintelsen. Wiens baksida var en stark antisemitism, inte minst odlad av sekelskiftets, det förra, borgmästare i Wien, vars staty står mitt i staden.

Wien var infekterat av antisemitism under början av 1900 talet och sinnena förbereddes för det förfärliga som skulle komma. Idag sitter inga judiska konstnärer eller filosofer på Griensteidl. Däremot massor av turister varav många säkert inte har en minsta aning om vilka som förut suttit på dessa stolar eller vart de tog vägen.

Första gången jag var i Wien, kände jag inte till detta charmiga café med sina Apfelstrudeln och Esterhazy tårta (våldsamt god). Jag var där för att intervjua Simon Wiesenthal. En jude som överlevde Förintelsen, kom tillbaka till Wien och gav sitt liv att jaga rätt på nazister som mördat judar och smitit undan rättvisan. Han var involverad i bland annat fångadet av Adolf Eichmann, en annan österrikare som var Förintelsens fanatiska ingenjör.

Wiesental, då 86 år, var oerhört vital, full av liv och humor, trots det mycket allvarliga ämnet och utan någon som helst bitter hämndgirighet emot de som mördat 6 miljoner judar under 2:a världskriget. Han ville ha rättvisa och under många år hittade han många krigsförbrytare, men långt ifrån alla. Han flyttade aldrig ifrån Wien. Han menade att hans närvaro skulle vara ett tecken på att judarna överlevde och att rättvisa verkligen finns. En fascinerande man. Jag undrar om han någonsin drack kaffe på Griensteidl efter 1938.