USA:s mäktigaste kvinna, kongressens talman, Nancy Pelosi, har just träffat pÃ¥ven pÃ¥ en artighetsvisit. Pelosi är katolik, av vilken sort vet jag inte, men ivrig föresprÃ¥kare för ”pro choice” alltsÃ¥ för fria aborter. Kriget om detta fortsätter i USA där Obama har lovat att skriva pÃ¥ ”Freedom of Choice act” sÃ¥ fort som möjligt vilket alla abortmotstÃ¥ndare motsätter sig starkt. Han är för ”partial birth abortion” vilket innebär att barnet aborteras när det föds och är halvägs ute ur modern genom att en spruta sätts in i hjärnan sÃ¥ att den sugs ut ur barnet som dÃ¥ dör. Obeskrivligt makabert! För övrigt gick Obama ocksÃ¥, i sin delstatskongress, emot förslag som innebar att barn som överlevde abort skulle garanteras vÃ¥rd.
Tillbaks till Pelosi: När Pelosi kom ut från besöket hos påven så berättade hon hur hon visat honom barndomsbilder från ett annat besök i Rom och bilder av sina barn. Hur gulligt som helst! Det var ungefär allt hon sa om mötet med påven som var personligt och där inga journalister fick deltaga. Vatikanen däremot kom ut med en pressrelease och där berättade man att påven hade talat med Pelosi om varje människas värdighet och livets okränkbarhet och att katoliker (alltså Pelosi) måste leva i enlighet med detta, inte minst de i offentlig ställning.
I klartext betyder det alltså att Pelosi som katolik inte kan vara för abort annars riskerar hon att komma i konflikt med sin kyrka. Det innebär ju bland annat att man blir utestängd från nattvarden, vilket för en katolik är oerhört, eftersom man inte bekänt sin synd i denna fråga, som i detta fall gäller delaktighet i mord på ofödda barn, en dödssynd.
Av allt detta nämnde Pelosi inte ett ord på sin presskonferens. Bra att Vatikanen anade detta och kom ut med en egen pressrelease. Intressant också att se vilka kyrkoledare det är som idag på allvar står för det ofödda barnets rätt och som vågar agera, i både ord och handling. Även emot världens mäktigaste politker.
Nu börjar nu striden på allvar och jag hoppas kunna kommentera det hela lite mer under hösten. Det var väl ingen tvekan om att republikanen Sarah Palins oväntade inhopp stal showen från Barack Obama, åtminstone för ett tag. Obama är för övrigt en oerhört duktig talare. jag har lyssnat på några tal av honom och han har en enorm retorisk förmåga. Först tänkte jag att han bara har retorik men så är det faktiskt inte. Han har också innehåll. Amerikanska valtal kan ju av oss uppfattas om otroliga manipulationsmaskiner. Känsla, upprepning, slogans, patriotism, patriotism, övertydlighet, repetition igen, konstpauser, applåd, applåd, applåd. Palin gick inte heller av för hackor när hon höll sitt första tal. Men, som sagt, dessa tal, som ju sänds över hela världen är ändå helt anpassade efter den genomsnittliga amerikanska publiken och känns ofta både ytliga och främmande för oss.
Sedan är det ju lite märkligt hur svenska journalisters favoritidéer totalt formar deras sätt att beskriva valkampanjen. De frågor journalister fasar över här i Sverige är ju faktiskt inte de frågaor man fasar över i USA överhuvudtaget. Någon har sagt att den största kulturella skillnad som finns mellan kontinenter är just mellan Europa och USA, därför att vi tror att vi är så lika och att vi förstår varandra. Det gör vi nog inte automatiskt och inte våra journalister heller. Mer än en gång har jag hört svenska journalister förutspå saker som aldrig inträffade. De hade haft rätt i Sverige, men nu var de inte inte där det hände.
Sedan finns de många sakfrågor som är viktiga och som jag hoppas kunna återkomma till senare. ibland tror jag dock att vi som kristna omedelbart går in på enbart vissa frågor och stannar där och om en kandidat är fel där så sopar vi automatiskt bort allt annat. Så enkelt är det nog inte.
En fråga som dock alltid står fram i det amerikanska valet som en vägdelare är abortfrågan. President Clinton hade en oerhört liberal syn på abort. Obama ligger nära honom och vill inte stödja en lag som skulle ge foster som överlever aborter rätt till någon medicinsk vård. Mer om detta här. Hela scenariot blir naturligtvis groteskt och osmakligt när man betänker vad det faktiskt handlar om. En liten människa som trots alla odds överlever detta utrotningsförsök skall ändå inte ges någon chans till överlevnad. Det känns mycket cyniskt och iskallt.
Om man är vad man läser, dÃ¥ vet jag inte riktigt vad jag är. Jag tycker om att läsa och har därför alltid flera olika böcker pÃ¥ gÃ¥ng samtidigt. Det beror ju pÃ¥ vilket humör man är pÃ¥, om det är fritid, uppbyggelse, instudering, förberedelse eller avkoppling, andlighet, politik eller spänning. Det finns alltid en bok för varje ”säsong” och för varje intresseomrÃ¥de. Det är ocksÃ¥ roligt att läsa sÃ¥dant som man inte alltid hÃ¥ller med om. Det blir ju utmanade för tanken. NÃ¥gon sa:”Om du bara lyssnar pÃ¥ dig själv, lär du dig aldrig nÃ¥got nytt.” Hittade en klassiker om de mänskliga rättigheternas historia för 40 kronor. Det kan det ju vara värt, även om den utgÃ¥r frÃ¥n ett rätt sÃ¥ sekulariserad utgÃ¥ngspunkt.
K-G Bergström intervjuade Carl Bernstein, (han med Watergate-Alla presidentens män) angående en tegelsten till bok han nyligen skrivit om Hillary Clinton. Såg den på en flygplats och impulsköpte och är snart färdig med den. (Flygresor ger utmärkta tillfälle att läsa länge och ostört.) Tänkte att om hon blir president i USA så måste jag veta lite mer om henne. Det var mycket man inte visste, en del intressant, en del rätt skrämmande. Nu kanske det inte blir så att hon blir nominerad som demokraternas presidentkandidat. Ännu har hon dock inte gett upp i kampen emot Obama som håller lysande och retoriskt fulländade tal med rätt tunt och ospecificerat innehåll.
När jag var ung, 1968-69, var jag utbytesstudent i USA. Jag kom dit strax efter att Robert Kennedy mördats och reste hem strax innan den första människan landade på månen. Däremellan var det studentuppror, hippierörrelse och Vietnamkrig. Det var mycket historiskt omvälvande dagar. Då var det också valår i USA och Nixon var på tapeten. Jag fick lära mig hela den amerikanska presidentvalsprocessen och har inte kunnat slita mig sedan dess. Var fjärde år fastnar jag i CNN och alla delstatsval, valdebatter och oändliga valanalyser. Det har blivit som en hobby. Lyssnade på Obama som gjorde ett lysande jobb att försöka distansera sig från sin pastor, Rev. Wright, som gjort många kritiska uttalanden från predikstolen om USA:s raspolitik, om Irakkriget etc. Obama klarade sig bra och börjar nu jämföras med Martin Luther King. jag tycker den liknelsen haltar rätt betänkligt med tanke på Kings aktivism och unika insatser för medborgarrättsrörelsen under 60-talet. Nu är det 40 år sedan han mördades. Vad Obama egentligen har för åsikter djupaste inne vet jag inte men det är helt unikt att en färgad politiker kommit så långt i presidentkandidatsnominering i USA.
Annars blir det ju mycket andliga och teologiska böcker. Just nu om mission och om den helige Ande. Mer om det vid ett annat tillfälle.
