I dagens nummer av Dagen har jag tillsammans med fyra andra i Claphaminstitutets styrelse skrivit en debattartikel med anledning av att Högskoleverket härom veckan underkände ett antal teologiska utbildningar i Sverige. Läs gärna artikeln här.

På samma tema skrev jag också en ledarkrönika i Världen Idag. Den kan du läsa här.

Nej, mÃ¥ndagen var inte helt ledig trots allt. Det var Ã¥rsmöte för Claphaminstitutet som nu firar ett Ã¥r. Det är ett fantastiskt jobb som utförts under detta korta Ã¥r. Syftet är att ”stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro, i ekumenisk anda och med Lausannedeklarationen som utgÃ¥ngspunkt , att arbeta för den kristna trons tillämpning pÃ¥ kultur-, tros- och samhällsförhÃ¥llanden i Sverige och världen…”, för att citera stadgarna. (Lausannedeklarationen är en centralt evangelikal deklaration som bibeltroende kristna i alla sammanhang kan hÃ¥lla med om.)

Man har hunnit med ett omfattande opinionsbildande arbete som definitivt kommer att växa både i omfattning och inflytande. I snitt har det levererats ca en initierad artikel per vecka till olika tidningar i landet i olika debattämnen som berör den kristna tron och olika kontroversfrågor, inte minst äktenskapssynen. Stor heder åt direktor Tuve Skånberg och  ordförande Stefan Swärd som gjort ett mycket bra jobb och lagt ner mycket tid på frivillig basis.

Tillsammans med SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) kommer Claphams arbete säkert i framtiden att kunna bidra till en viktig förstärkning och Ã¥teruppbyggnad av de i vissa sammanhang snabbt eroderande kristna grunderna. Det är ingen tvekan om att det  behövs ett kraftfullt apologetiskt arbete för att Ã¥terta det offentliga rummet och göra det intellektuellt anständigt att debattera i media ifrÃ¥n en klar bibliskt kristen grund. Det är ocksÃ¥ lika viktigt att Ã¥terta det kristna offentliga rummet och Ã¥ter lägga en gedigen biblisk teologisk grund för att motverka den ”inre sekularisering” (detta uttryck lÃ¥nar jag frÃ¥n pastor Dan Salomonsson) som blir alltmer tydlig i alla samfund idag.  

Gå gärna in på deras hemsida och läs.

DN debatt har en viktig debattartikel idag. Artikelförfattarna, som alla är knutna till Claphaminstitutet, manar folkhälsominister Maria Larsson att verka för en reducering av antalet skilsmässor. Inte dåligt!

Speciellt i en tid då skilsmässor är slentrianmässigt vanliga och anses som en mänsklig rättighet som inte alls får ifrågasättas. Hur mycket psykiskt, socialt och ekonomiskt lidande skilsmässor kostat människor, inte minst barnen, är nog oöverskådligt.

Artikeln menar att det är en myt att det är bäst för barnen att föräldrar som inte älskar varandra separerar. Säkerligen är det så. Vart tredje barn tappar nära kontakt med en av föräldrarna enligt artikelförfattarna och det rör sig alltså om 45000 barn som årligen är med om detta. Av detta får många men för livet.

Vidare säger man att barn naturligtivs i allra största utsträckning verkligen behöver båda föräldrarna. Visst finns det extrema undantag där det förekommer daglig eller regelbunden fysisk eller psykisk terror men detta är extrema fall. De flesta skilsmässor handlar inte om det. Alla äktenskap är inte bra men ett dåligt äktenskap är säkert bättre än inget alls, för barnen. 

Från en kristen ståndpunkt finns det inte heller något dåligt äktenskap som inte går att rädda, om viljan och ödmjukheten finns. Äktenskapet är instiftat av Gud och Gud är den som både vill och kan förlåta, upprätta, rädda och bevara trassliga äktenskap. Inte minst idag behöver människor se att äktenskap kan fungera, inte som präktiga egenrättfärdiga och ibland helt självupptagna institutioner utan som en plats för Guds frid, kärlek och försoning mitt ibland alla sönderslitna relationer människor emellan.

Skilsmässor händer och när det skett är det så viktigt att stödja de som blivit ensamstående och som ofta får en tung börda, både emotionellt och ekonomiskt. Där måste församlingen och familjer i vänkretsen bli ett bärarlag så man orkar gå vidare.