I början av januari följde reportern Carl-Henric Jaktlund mig en hel arbetsdag och gjorde en lång intervju. Det var mycket trevligt att ha honom följa med en hel arbetsdag och jag tycker han gjort ett bra jobb av det hela. Idag finns den i Svenska Journalen och på Dagens hemsida.

Igår hölls Knutbyseminariet, arrangerat av sociologiska institutionen på Uppsala universitet. Sal X var proppfull. Det var en panel bestående av Biskop Ragnar Persenius, missionsföreståndare Göran Zettergren, Missionskyrkan, pastor Sten-Gunnar Hedin och mig själv. Efter vårt 1 3/4 timmas panelsamtal gav Knutbypastorn Peter Gembäck sin syn på det hela.

Panelsamtalet var i vissa delar riktigt bra. Visst försökte moderatorn, Anne-Louise Eriksson att spetsa till det men det var ju hennes uppgift. Vid något enstaka tillfälle försökte hon etablera sammanhang mellan Livets Ord och Knutby vilket föll snabbt. Samtalet kom att handla en del om hur man läser Bibeln och här sken moderatorns egen liberala bibelsyn igenom när hon insisterade på orimligheten i vissa bibliska utsagor.

Att Knutby är en mycket stor tragedi står ju klart. Om hela sanningen kommit fram är väl mycket tveksamt. Det finns fortfarande mycket som inte är klarlagt. Själv tycker jag att Åsa Waldaus dominerande roll har kommit alldeles för mycket i skymundan.

Knutbypastorn lade all skuld på  Helge Fossmo och höjde Waldau till skyarna. Mycket märkligt! Däremot gav han en rätt välförtjänt känga till den kontroversiella professorn Eva Lundgren som, mycket lämpligt, kommit ut med en bok om Knutby som i det hela verkar vara en partsinlaga av Fossmo, då den bygger på intervjuer med honom. Gembäck menade att Lundgren är oseriös, hon har aldrig besökt Knutby, och hon åker runt och tjänar pengar på sina föredrag och sitt bokförsäljande på detta elände. Nu finns alltså filmen, teatern, boken, böckerna och CD:n. Av det lilla jag läst i boken, som förberedelse för denna dag, verkade det vara ett oerhört sjukt gottande i groteskt sjuka beteenden. Frågan är ju om Fossmo tillika är en mytoman? Att han vill ge igen är ju helt uppenbart och man kan få känslan av att Lundgren med sin svepande och ibland osakliga och sensationella stil också vill ge igen på sin religiösa bakgrund, på kristen tro och på Gud.  Boken, som också såldes flitigt i foajen,  är ett högst märkligt bakgrundsmaterialför att vara ett universitetsseminarium.

Apropå märkligheter. Tidningen Dagen gör ett konstigt bildval idag. Av någon anledning har man satt mig och Knutbypastorn på sin förstasida. Anmärkningsvärt, må man säga. Jag minns ju hur svängarna gick ett tag i början, när man ville etablera samband med Knutby utanför Pingst och reflexmässigt började skylla på oss. Det försvann snabbt, genom samtal mellan pastor Robert Ekh och Sten-Gunnar Hedin. Är det detta man spekulativt vill åstadkomma igen? I så fall är det mycket lågt.  En bild är ett starkt medium och kan insinuera mer är tusen ord.

Jag tror inte Knutby har med Pingst att göra och inte heller med oss. Knutby är Knutby och är unikt.  Att en sekulariserad press längtat efter att göra dessa kopplingar har varit uppenbart länge. Men att Dagen hjälper till? Vi debattörer satt där alla på första raden och jag såg hur Knutbypastorn uppmuntrades att hälsa på oss alla och efter svansade fotograferna.

Knutby var för länge sedan en normal pingstförsamling med traditionell struktur. Den strukturen påstås på något sätt ha bevarats, men det är uppenbart att församlingen har blivit hijackad för något helt annat och är därför unik och därtill helt isolerad, vilket är en tragedi för de människor som fastnat där.  Vi behöver fortsätta be för detta, det är ett öppet sår.

Så var då artikelserien om Livets Ord i Dagen slut med imponerande 7 långa artiklar. Det är på många sätt ett gediget arbete Carl-Henric Jaktlund har ägnat sig åt. Nu hägrar nog semestern kan jag tänka.

Visst kan jag ha åsikter om det hela. En del har jag också redovisat i tidigare bloggkommentarer. Det kan gälla citaten och om hur representativa en del personer egentligen är som har kommenterat de olika skeenderna. Men jag måste nog säga att Jaktlund har varit föredömlig i att låta mig få tala till punkt. När han av nödvändighet beskurit mina långa svar så har ändå det väsentliga kommit med, tycker jag. Han besitter också en slags ryggmärgskänsla för det pingst-karismatiska och låter det komma fram. Det tycker jag saknades i Dagenartiklarna om Karisma. Där verkade journalisten mest främmande och oförstående för allt karismatiskt. Men förutsättningarna var också annorlunda i det fallet och det verkade ha gjort journalisten misstänksam emot allt.

Just detta att journalister mÃ¥ste ha viss erfarenhet av det som de skall belysa är viktigt. Jag minns när UNT i mitten av 80 talet skickade journalister till oss som i princip inte kunde stava till ordet ”religion”. Det var sÃ¥ pinsamt att vi fick ringa upp UNT och frÃ¥ga om de sände sportjounalister att bevaka doktorsavhandlingar i kärnfysik:)

Den sista Dagenartikeln handlade om ekumenik. NÃ¥gra saker angÃ¥ende detta. Jag kommer att steg för steg reda ut mer om hur vi ser pÃ¥ en del olika företeelser i andra sammanhang. Däremot rycker jag inte ut sÃ¥ fort nÃ¥gon kräver svar pÃ¥ allt som rör sig, speciellt om det inte är sÃ¥dant vi inte direkt undervisar om i vÃ¥r predikstol. AngÃ¥ende synen pÃ¥ nattvarden sÃ¥ vill jag hänvisa till min lilla bok ”Tag och ät” där jag gÃ¥r igenom detta.

För övrigt kan jag undra lite över bilderna i just denna artikel. Grafiskt vackert men ändå? Får man inte intrycket av ett väldigt katoliserande Livets Ord? De motsvarar ju i såfall inte verkligheten.

En bild kan ju säga mer än tusen ord och antydingarna i bilderna kan nog sätta mer huvudbry i folk än vad mina uttalanden i artikeln orkar förklara. Ibland kan det kännas som om det ofta har skapats en bild av oss som omedelbart blir kontroversiell, på nya områden. Som ett bollplank som andra behöver. I detta fall känns bilderna som en rejäl överbetoning.

Nåväl, som församling känner vi oss trygga i vår utveckling. Vi vet vår identitet och vårt uppdrag och det är utifrån detta vi breddas och också sträcker oss ut till andra delar av Kristi kropp på ett sunt sätt. Jag hoppas kunna komma mer in på detta längre fram.

Till sist, Dagen har gjort ett gediget arbete med ett svårhanterligt och eldfängt material.

Makt är ett lite läskigt ord. Det ger lätt obehagliga associationer. Maktstrukturer låter ännu värre. I tidningen Dagens sjätte artikel om Livets Ord tas detta med makt upp. Jag tycker grundläggande att artikeln faktiskt är helt OK. 

För ett tag sedan skriv jag en bok om andligt ledarskap, ”En andlig ledare” som jag rekommenderar Ã¥t den som vill veta mer hur jag ser pÃ¥ detta med att leda och betjäna, tvÃ¥ ord som mÃ¥ste stÃ¥ samman. 

En annan sak som kommer fram i artikeln är det faktum att väldigt mycket av vÃ¥rt arbete bygger pÃ¥ delegering. Det är inte allmänt känt, att jag faktiskt inte rotar i allt. Ibland har det nästan blivit lite festligt när man tror att det är sÃ¥ att jag lägger mig i varenda detalj och toppstyr varje andetag och jag har tänkt, att de skulle bara veta…..  Men de urbana myterna är seglivade.

Delegering är faktiskt helt nödvändigt för att ett arbete skall kunna växa och ha framtiden för sig. Utan att ge ansvar och lita på att medarbetare kan utveckla olika områden någorlunda självständigt skulle vi idag aldrig haft ett starkt missionsarbete, en levande församling, ett stort förlag, en stor kristen skola och ett arbete med att hjälpa ryska judar. Det skulle aldrig ha fungerat i längden.

Själv ser jag alltså min roll främst som pionjär, grundläggare och inspiratör. Som pastor innebär det att ha ansvar för översynen över arbetet och arbeta med inriktning och den stora bilden. Det har ju naturligtvis inneburit att jag har varit offentligt synlig, och ständigt synats, men om vi inte varit ett väl fungerande team som arbetar tillsammans i endräkt hade det aldrig fungerat i vardagen.

Det hör nog till ovanligheten att vi har ett stort team som i så många år har kunnat arbeta i en sådan enhet med varandra. Vi talar ju om människor med starka personligheter, med ledaregenskaper och dessutom med så olika gåvor. Det är rätt fantastiskt att vi har kunnat göra denna resa tillsammans i 25 år.

Jag har en djup tacksamhet till Gud och till alla medarbetare, både anställda och frivilliga, och inte minst alla församlingsmedlemmar och partners, som har gjort allt detta möjligt. För oss alla som varit involverade har det varit ett stort under som vi tackar Gud för.  

Dagens artikelserie fortsätter och i del fem avhandlas vår ekonomi. Efter att i 25 år ständigt blivit beskyllda i media för att roffa åt oss eller utöva religös verksamhet som en täckmantel för egen personlig vinning så måste jag säga att Dagen har behandlat oss på ett mycket hedersamt sätt. Detta är glädjande. Inte minst med tanke på hur lätt det är att använda ord med subtila känslomässiga värderingar som ger budskap utan att säga saker rent ut. Det har Jaktlund avstått ifrån.

Redan i ett tidigt skede anlitade vi KPMG, en av de internationellt sett mest kända revisionsbyråerna. De är professionella, har högt renommé, är helt utomstående och opartiska. Detta har hjälpt oss att ha noggrannhet i vårt ekonomiska arbete (vi har för övrigt fantastiskt noggranna och duktiga medarbetare på vår ekonomiavdelning).

Detta har också hjälpt emot pressen där jag ofta förgäves har försökt påpeka att varje kristen verksamhet faktiskt har en ekonomisk sida. Detta betyder inte att det är ekonomin som är det djupaste syftet. Vi bedriver ideell verksamhet, att förkunna evangelium, inte vinstdrivande, men det är inte fel att kristen verksamhet går med vinst (det vill säga at man ibland kan få lite pengar över, vilket vi oftast inte alls har) så att man ännu effektivare kan öka och bredda arbetet med att sprida evangeliet. I detta synsätt är vi ju inte unika. De flesta samfund delar nog denna syn. Det har funnits en rädsla för att tala om pengar ibland kristna och en uppgift vi har haft är nog att ta bort denna rädsla och göra så att troende kan se att Gud kan se att Gud välsigna även på detta område om våra motiv är rätt.

Målsättningen är och har alltid varit att vi effektivast skall kunna använda varje krona till det ändåmål vi har, nämligen att predika om Jesus Kristus och frälsningen i honom, från Uppsala till jordens ända. Evangeliet är ju helt gratis, av nåd, men att föra ut det i hela världen är faktiskt inte gratis. När troende är ekonomiskt oberoende och litar på Herren för sin ekonomi, kan de ännu mer vara en källa till välsignelse och kan ge till allt gott verk. Då når vi ut i alla världar med det dyrbaraste av allt, evangelium om Jesus.

I en av Dagens artiklar avsåg man att avhandla vår teologi. Personligen tycker jag nog att man mer berörde vissa speciella teologiska kontroverser än vår teologi som helhet. Risken med detta blir att det vi egentligen gjort och det vi verkligen står för fördunklas av citaten från kritiska röster och betoningen på kontroverser angående olika lärouppfattningar. Kritiska röster får gärna komma till tals för min del men om inte kärnan av det vi gör och förkunnar och egentligen tror på ges utrymme så förskjuts perspektivet betänkligt.

Grundläggande handlar Livets Ords uppgift om att inspirera till och aktivera den enskildes trosliv. Detta innefattar att man upptäcker Bibeln som ett personligt tilltal, inte bara som ett allmänt läroinnehåll. Det innebär också en förväntan att det Jesus gjorde när han vandrade på jorden det gör han än idag eftersom han är densamme igår, idag och till evig tid. De löften han har gett håller än idag. En Gud som är vår kärleksrike Fader både kan och vill gripa in i vår vardag idag.

Det innebär också en upptäckt och en förståelse av det överflödande andliga livet. Andens liv är ett liv i det övernaturliga. Vi är begränsade man Anden är obegränsad. Vi kan inte göra allt men Anden kan göra det vi inte kan göra. Återupptäckten av och förväntan på övernaturliga ingripanden, av bönesvar, av under och tecken, av ett personligt umgänge med en Gud som är en god, kärleksfull Fader är de grundläggande ingredienserna i undervisningen om tro. 

Om Livets Ord någorlunda trovärdigt skall recenseras efter 25 år så måste denna dimension komma med och på något sätt presenteras så pass sakligt att vi kan känna igen oss i beskrivningen. Jag tycker att denna dimension har kommit lite i skymundan. Det blev mer teologiska kontroverser än teologi. Det kan ju naturligtvis bero på medias nästan automatiska dragning till det som ger mest uppmärksamhet, oftast kontroverser och skandaler, men jag hoppas kunna utveckla mer i olika sammanhang vad som är det centrala i vår tro.  

Dagens fjärde artikel behandlade vårt missionsarbete och var riktigt bra. Det var ju en oerhörd stark start på missionen och idag kan vi se tillbaks på ett växande missionsarbete över olika delar av världen. Att få vara med om något sådant har varit helt unikt och känns som ett stort privilegium.

Det känns som om vi var strategiskt placerade inför Sovjetunionens kollaps och att vi var förberedda genom bibleskoleträningen att sända ut så många team och missionärer på en gång. Det var som sagt en helt unik tid, då en hel kontinent, inte bara ett land samtidigt öppnade för evangeliet efter 70 år av andligt vakum.

Motståndet var också förvånansvärt litet. En del predikanter från Sverige åkte runt, bland annat i Östeuropa och varnade för oss. Det skapade ju spänningar men också en nyfikenhet. För ett tag sedan talade jag med pastorer i Slovakien som berättade lite för mig om hur det var med besöken från Sverige och varningarna de fick och förvirringen det blev när de såg vad Herren verkligen gjorde. Det känns länge sedan. Det är roligt att se hur arbetet går vidare genom starka växande församlingar, inte minst i forna Sovjetunionen.   

Det finns nog inget som är så tillfredställande som att se tusentals människor vända sig till Gud, ta emot Jesus i sina hjärtan och uppleva det andliga livets verklighet.