Har jag ändrat mig? Ja, det har jag! Men frÃ¥gan är naturligtvis hur och om vad det är vi egentligen talar om när vi talar om förändring. Under nÃ¥gra Ã¥r har jag ocksÃ¥ redovisat detta i ett antal olika artiklar, böcker, predikningar, föreläsningar, intervjuer, uttalanden och samtal. Den som nÃ¥gorlunda har följt med kan inte ha helt  undgÃ¥tt allt detta eller de svar jag dÃ¥ i olika sammanhang gett gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng. Här finns nÃ¥gra länkar och exempel att läsa och begrunda. När det gäller mina böcker rekommenderar jag ”En Andlig ledare”, ”Tag och ät”, ”Andliga rötter” och utöver detta artiklar och intervjuer i Missionsmagazinet (här och här) och Keryx.

Tyvärr har jag inte i denna blogg svarat på varje enskild fråga i varje enskilt ämne. Det är nästan omöjligt med tanke på hur många följdfrågor som ofta dyker upp. Jag skall ändå försöka, med risk att ändå inte svara på allt, ge en liten bakgrund och översikt till hur jag ser på min utveckling.

För det första så anser jag att det kristna livet är en vandring och vandring innebär faktiskt rörelse. Det innebär att du och jag under livets gång ser nya saker och det vi redan sett kommer också i ett nytt perspektiv, fördjupas och förändras. Så bör det vara i varje kristens liv. Om detta inte skulle förekomma så innebär det en stagnation eller till och med ett krampaktigt fasthållande. Allt som har liv i sig växer och förändras men naturligtvis inom den art det tillhör. För oss gäller det inom det kristna livet, inom Kristi kropp. Vi är både pionjärer och förvaltare. Vi skall både våga gå på nya vägar för evangeliets skull och hålla fast vid det som en gång för alla meddelats de heliga, Judas v. 3. Så har vi alltid fungerat på Livets Ord och utan denna inställning hade vi inte funnits till.

Mer »

En god broder gav mig för ett tag sedan en lista på hur man kan utveckla sann enhet. Här är den i korthet. Den första meningen på varje punkt kommer ifrån denna lista. Resten är min kommentar.

1. ”Acceptera varandra som bröder och systrar.”

Det finns fler syskon än vi anar. Dra inte cirkeln för snävt. Gud, vår Fader bestämmer, inte vi, vilka som är hans barn.

2. ”FörstÃ¥ att det finns viktiga skillnader emellan oss.”

Att möta bröder och systrar från andra kyrkor innebär inte att man tummar på det man själv fått från Herren men det kan bryta isolering och egenrättfärdighet hos oss.

3. ”Var trofast emot den du är och det du har i din kyrka och gemenskap.”

Det finns ett  andligt arv att vara glad och stolt över, uppskatta och framförallt  leva i.

4.”Kom ihÃ¥g att det finns mer som förenar än som skiljer.”

Risken finns alltid att man inte ser allt som faktiskt är gemensamt för att man ständigt letar efter det åtskiljande.

5. ”Älska varandra. Det är ett tecken pÃ¥ att din kristna tro är äkta.”

Avstå från all hånfullhet, förlöjligande, förakt och misstänkliggörande. Håll en värdig ton.

6. ”Lyssna pÃ¥ varandra.”

Har jag verkligen förstÃ¥tt den andres stÃ¥ndpunkt och vet jag vad han egentligen tror pÃ¥ eller har jag redan i förväg bestämt mig att han har fel? Är jag villig att ändra mig? VarifrÃ¥n har jag fÃ¥tt mina”fakta”? Har jag själv odlat personliga relationer eller bara läst vad andra tycker?

7. ”Bekänn splittringens skandaler. Se att vi alla varit delaktiga i sÃ¥dant som felaktigt skiljer.”

Inse att båda sidor i en konflikt ofta har gjort fel men på olika punkter och på olika sätt. Både agerande och reaktioner kan bära på synd. Ha en försonande inställning, inte en aggressivt åtskiljande.

8. ”Inse att det finns ett pris att betala för sann enhet.”

Inte alla vill enhet och all sann enhet kommer att innebära invändningar (berättigade och oberättigade), motstånd och till och med förföljelse. Satan avskyr när kristna kommer samman i en sann och kärleksfull gemenskap. Det kan bli mycket obekvämt för köttet som helst vill ha lugn och ro och inte gärna vill ändra sig.

9. ”Gör sÃ¥ mycket det gÃ¥r att göra gemensamt.”

Det finns mycket man kan göra tillsammans, frÃ¥n att träffas, till att stÃ¥ samman i vissa manifestationer som är bÃ¥de bra och nödvändigt även om man inte hÃ¥ller med om allt de andra stÃ¥r för i alla frÃ¥gor. Här mÃ¥ste man besegra sin egen rädsla, ovillighet och  alla tendenser till farisism (dvs. ”jag är heligare än du” mentalitet).

10. ”Glöm aldrig att Jesus och Fadern vill enhet och att enhet är ett verk av den helige Ande.”

Jesus bad verkligen om att vi alla skulle vara ett, Joh. 17:21-23. Bara Anden kan på djupet dra oss samman så att Jesu bön blir en verklighet. Där Jesus bekänns som Herre, Bibeln erkänns som Guds sanna, tillförlitliga och levande ord och där Jesu fullkomliga  försoningsverk på Golgata erkänns där har Anden något att börja arbeta med i våra liv.

Dessa punkter är inte fullständiga på något sätt och kan också öppna för mer frågor och invändingar. Så är det alltid eftersom allt kan vändas positivt eller negativt. Detta handlar mer om attityder i vårt hjärta och inriktingar i vårt agerande. Sedan kan Anden ta över och leda oss, om vi är villiga, in i ett år där vi ännu djupare lär oss att älska bröderna och systrarna .

För första gången har vi haft Peter Halldorf på besök på Livets Ord. Vi har visserligen känt varandra ett längre tag och mötts i offentliga samtal flera gånger men inte förrän i kväll, onsdag den 7 maj,  har det blivit av med ett möte på Livets Ord.

Även denna gången var det i formen av ett samtal, vilket var mycket givande. Peter besökte också vårt universitet och höll en strålande föreläsning. Min son Benjamin, som hört Peter ett antal gånger sa att det var det bästa han hört av Peter. Det var verkligen mycket bra. Vi hann också med en TV inspelning som kommer i programserien Ulf Ekman.nu.

Peter är mycket duktig att levandegöra sin kunskap, sin erfarenhet och sina upplevelser av de historiska kyrkorna. Inte minst gäller detta hans kärlek till ökenfäderna. Han har förmågan att på sitt milda sätt utmana troende från frikyrklig väckelsetradition att tänka nytt, tänka om, att skaffa mer kunskap och öppna sig mer för andra delar av Kristi kropp är faktiskt beundransvärd. Det är väl värt att läsa och lyssna till honom.

Inte minst gäller detta sÃ¥dana som kritiserar honom utan kanske vare sig ha läst, lyssnat eller samtalat med honom.  Hans avslutande förmaning gällde just samtalet. Nämligen att skyttegravsmentalitet och pajkastning pÃ¥ avstÃ¥nd kan aldirg skapa en miljö av förstÃ¥else. Bristen pÃ¥ generositet eller vilja till förstÃ¥else kan ibland vara näst intill alarmerande. Det är ju trots allt sÃ¥ att Peter inte begär att man i allt mÃ¥ste tro som han eller hÃ¥lla med om allt utan han snarare uppmanar till att själv undersöka mer och pröva alllt men behÃ¥lla det som är gott. En uppfriskande och utmanande kväll som utmanar till ökad mognad i vÃ¥r förstÃ¥else och vÃ¥ra relationer med den ”större kroppen.” 

Det finns flera frigörande sätt att kunna se pÃ¥ andra grupper av troende. Vi väckelsekristna har tyvärr ofta ett behov att snabbt dogmatisera allt. Det innebär att vi ser pÃ¥ tillvaron och andra grupper mycket utifrÃ¥n rätt och fel, sant och falskt. Detta är naturligtvis ytterst viktigt och ocksÃ¥ en motvikt emot ett alltför relativt sätt att se pÃ¥ tillvaron i en slags ”lÃ¥t gÃ¥- mentalitet” där inget är rätt eller fel. Det är däremot inte det enda sättet att till fullo beskriva verkligheten.

Inte minst när man ser på andra kristna grupper, rörelser och samfund så måste man ha ett mer mångfasetterat sätt. Om vi bara lägger en dogmatisk aspekt så blir synsättet till slut för trångt och vi fångar inte in hela verkligheten. Inte minst befriande är det därför att se på kristenheten utifrån ett kyrkohistoriskt perpektiv. (Kanske jag är lite favoriserande här, eftersom kyrko- och väckelsehistoria är mitt favoritämne. Jag försöker läsa minst en kyrkohistorisk bok, som går igenom hela kyrkohistorien i något perspektiv, per år.)

Fördelen med detta perspektiv är att, innan man tar dogmatisk ställning om vem som hade rätt och vem som hade fel i olika historiska situationer, så får man bemöda sig att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Därför måste man i konflikter också läsa motståndarnas sätt att beskriva händelseförloppet. Detta för att ge maximal rättvisa och inte bara läsa förenklade och mer propagandistiska beskrivningar eller ren historierevisionism. Det är viktigt att komma ihåg att historiebeskrivningar inte bara har till syfte att ge sanningen. Ofta används historien i politiserande syfte där man genom arrangerande av och ibland rent utelämnande av historiska fakta vill använda det historiska skeendet för att propagera för sin egen saks förträfflighet.

PÃ¥ detta sätt öppnas verkligheten lite vidare utan att man mÃ¥ste ta ställning till varje enskild händelse, person eller lära. Man kan mer se pÃ¥ det hela utifrÃ¥n och inse att människor är begränsade av sin tid och kultur. Det blir lite mer av: ”JassÃ¥, tänkte de sÃ¥?” än ”Hu, sÃ¥ hemskt:” När denna disciplin landat i själen och mer fakta kommit pÃ¥ plats, då djupnar perpektivet och sanningsfrÃ¥gorna hanteras pÃ¥ ett mer respektfullt och seriöst sätt. 

En sak som slog mig när jag besökte Wien var den utvecklade ekumeniken mellan olika samfund och församlingar. Nu vet jag att ekumenik är ett ord som fÃ¥r en del att fÃ¥ fläckfeber. Jag använder ordet i alla fall. Men läs gärna istället ”enhet”, ”kärleksulla relationer” om det känns bättre för själen. Det finns ju som sagt bÃ¥de bra och dÃ¥lig ekumenik men i Wien var det intressant.

Pingstkyrkan i Wien (Assemblies of God), där jag predikade i söndags sitter i något som heter Runda bordet. Där sitter andra evangelikala församlingar tillsammans med katoliker. Man har talats och umgåtts i åratal och relationerna har blivit mycket bätttre trots stora teologiska skillnader och en del mycket dåliga historiska erfarenheter. Nu skall man ha en stor manifestation och gå ut och proklamera evangeliet tillsammans, lagom till Europamästerskapet i fotboll. Alla kyrkor samarbetar, katoliker och protestanter, vilket torde vara helt unikt. Det märktes att det var glädje och optimism hos pingstpastorerna kring det hela.

En annan broder som sitter med vid samma runda bord är ärkediakonen i Wien, Johannes Fichtenbauer. Han jobbar nära kardinalen i Wien, Schönborn. Johannes är en tydlig karismatiker och samtidigt ledare för en ekumenisk  karismatisk gemenskap med både katoliker och protestanter. Denna gemenskap har relationer till frikyrkliga karismatiker i Sverige, som började på 70- och 80- talen då gemenskapstänkandet var starkare i Sverige än vad det är idag. Som synes går linjerna härs och tvärs och relationer, starka sådana, rakt igenom samfundsgränserna och trots teologiska olikheter var relationerna uppenbart äkta och kärleken stor.

En pingstpastor, som jag vet har starka åsikter om katolikerna, talade ändå med värme i rösten om ärkediakonen som en andligt stark och vis  broder. Det imponerar mer än gälla skrikande röster som kritiserar vad de ibland inte verka veta så mycket om. Det var inte så länge sedan jag hörde en gäll och anklagande stämma angripa katolsk teologi. Personen ifråga hade aldrig läst någon bok av någon katolik i något som helst teologiskt ämne och kunde inte heller precisera sin kritik på något sätt.

Sådana ohöljda fördomar kan nog bara försvinna genom att man seriöst vågar närma sig varandra och umgås mer kärleksfullt. Det var intressant med vilken hänsyn, kärlek och noggrannhet man talade om varandra i Wien.