Som om den färggranna utsmyckningen i skrudarna och de breda leendena skulle kunna täcka över verklighetens tragik för Svenska kyrkan, står ärkebiskopen och de nyordinerade biskoparna på parad utanför Uppsala Domkyrka efter biskopsinvigningen igår. Inne i domkyrkan hade applådåskorna rungat. För vad? För att Sverige nu har en öppet praktiserande lesbisk biskop? För att ärkebiskopen har har fått igenom sin önskan om att kyrkan skall viga homosexuella? Tragik inför öppen ridå!
Glädjen som uttrycks på det bildspel man kan se i media idag kommer snart att flagna. Denna världens glädje består aldrig  utan vänds snabbt i bekymmer och sorg. Igår möttes jag sent på kvällen på Arlanda av krigsrubriker från Expressen om hur vissa präster lever runt och pressen gottar sig i bedrövligheterna som tycks förekomma. Den officiella bilden av Svenska kyrkan blir mer och mer makaber i media och utanför.
Tack och lov finns det också en annan bild, med tusentals kristtrogna gräsrötter som både tänker och lever annorlunda men som ofta inte har någon röst. Vi får fortsätta att be för alla som lider i denna ockuperade kyrka.
Sverige, och Svenska kyrkan, har nu fått världens första lesbiska biskop. Hon vann över Hans Ulfvebrand med 413 röster mot 365. Hos HBT-folket står glädjen högt i tak. Man har fått en kvinna för sin sak. För den kristna tron är det däremot annorlunda. Det är ingen tvekan om att detta är djupt tragiskt för Svenska kyrkan och ytterligare ett stort avsteg från den apostoliska tron.
Det är märkligt att läsa Brunnes uttalanden till gaynyhetssajten QX där hon i mycket luddiga termer inkluderar allt och alla i den kristna livet, ingen och inget får exkluderas, och blandar ihop begreppen mellan skapelse och frälsning rejält. Att Gud älskar alla, hela sin skapelse, betyder inte automatiskt att alla inkluderas i frälsningen i Kristus. Kan något gott komma ur denna utnämning? Definitivt! Många kommer att få upp ögonen för hur illa ställt det verkligen är, inte bara i Stockholms stift utan i Svenska kyrkan i stort.
Säkerligen kommer många lekmän, som har en en äkta känsla för vad den genuina tron egentligen är och går ut på, att reagera. En del säkert starkt och offentligt, andra i tyst sorg. Ur all denna förvirring, avfällighet och förvärdsligande kommer säkerligen ett motdrag från himlen, en äkta och djupgående samvetsväckelse, en reningseld över oss alla, en ny nöd för människors eviga väl och en större längtan efter äkta väckelse i hela vårt land.
