Idag höjs skränande röster som åter upplivar antisemitismen. De senaste åren har det gått mycket fort utför och hatet har vuxit snabbt. Det är mycket illavarslande. Inte minst är det ett dåligt tecken att kristna som förut talat klarspråk idag är mycket mer tysta. Är det den radikala muslimska propagandan som skapat fruktan för repressalier om man står emot antisemitism? Vad har då den svenska demokratin tagit vägen?

Ikväll kommer den israeliske ambassadören Benny Dagan till Livets Ord för att tala om Förintelsen. Se här. Medverkar gör också riksdagsledamoten Cecilia Wikström (FP), hedersordföranden i Förenade Israelinsamlingen Franz T Cohn samt jag själv. Vi ser fram emot detta viktiga besök. Det är viktigt att aldrig glömma!

Vi besökte bland annat Stockholms stora synagoga som är världskänd för sin skönhet. Den är oerhört vacker och ståtlig. Där fick vi ett mycket initierat föredrag om synagogan, den judiska församlingen i Stockholm och judarnas historia i Sverige.

Man känner verkligen historiens vingslag när man som kristen sitter och ser på alla dessa judiska symboler, Menoran, Davisstjärnan, Torahrullarna och annat som går tillbaka tusentals år och som är våra djupa trosrötter.

För ens inre rullar scener fram från Abraham och patriarkerna, Mose, David, och profeterna. Man kan riktigt föreställa sig tempeltjänsten i både första och andra templet när man sitter i denna synagoga. Man kan se synagogornas framväxt allt sedan den babylonska fångenskapens tid och sedan den långa diasporan från andra templets förstörelse 70 e. Kr.  ända fram tills idag då det judiska folket nu äntligen har möjlighet att återvända till sitt eget nygamla hemland Israel.

Utanför väggen finns ett fascinerande, sorgfullt men mycket välgjort minnesmärke om Förintelsen där varje medlem i den judiska församligen i Stockholm fått lämna namn på de släktingar som mördats under Förintelsen. Alla dessa namn, massvis, finns uppsatta på stentavlor på en vägg intill synagogan. Väldigt starkt! Framför finns räls som leder ut till Raoul Wallenbergs monumentet. Rälsen påminner med iskall klarhet om vägen till dödslägren, men också att det fanns en fortsättning, en befrielse och en hemkomst.

Vår guide var mycket klar på att antisemitismen ökar i Sverige idag och menade att i mycket påminner dagsläget om den under 1930-talet, den tid som såg Hitler komma till makten. Jag är böjd att hålla med. Det är kallare, kusligare och allvarligare än vad vi tror eller ofta vill kännas vid. Främlingshatet gäller mer än judarna. Även muslimer råkar ut för det. Men när främlingshatet ökar då hamnar alltid judarna i kläm. Hatet riktas snabbt emot dem.  Låt oss se till att 30-talet aldrig återupprepas.

Till detta kommer en mer eller mindre uppgiven attityd av att ”det som är rätt för dig är inte nödvändigtvis rätt för mig och det finns inte något som egentligen är objektivt rätt.”

Postmodernisterna har fått oss att mer eller mindre misströsta om språkets förmåga att förmedla objektiva realiteter. Vi lever alla i vår egen subjektiva ”story” som vi inte kan ta oss ur, menar en del. Vi skulle alltså vara fångade i någon slags total subjektivistisk relativism och det får vi ändå leva med och misströsta om att någonsin kunna veta om något är sant eller inte. Det blir deppigt och i längden omöjligt att leva med.

Till detta kommer vår  historielöshet och förakt för det förgångna. Vad kan historien egentligen lära oss som ju är ”cutting edge” och står på ett högre utvecklingsplan?

Blanda ihop denna subjektivsm och denna historielöshet och slå sedan på Ring P1 och du får några minuters tragikomik eller ibland rena skräckupplevelser. Glöm bio, det behövs inte!

Nyligen hörde vi om historielärarnas okunnighet angående Förintelsen. På Ring P1 kom den ena märkliga åsikten efter den andra. Dels fanns det sådana som inte tyckte att det var värt att veta något om Förintelsen med tanke på vad som händer i Israel idag. Att det finns problem i relationerna mellan israeler och palsestinier skulle alltså bestraffas med att människor inte skulle känna till något om Förintelsen. Makalöst! 

Sedan fanns det sådana som tyckte att man inte skulle lära sig historiska fakta överhuvudtaget eftersom det är nutiden. och bara den, som är viktig. Fakta verkar ju också så jobbigt att kunna.  Det är nog ungefär som att säga att det är ingen idé för en tandläkare att skaffa sig en utbildning för när han en gång står där med patientens tänder så är det ju ”nuet” som gäller. Utan bakgrund, ingen väg framåt, bara förvirring!

Alla dessa uppfattningar, att vi egentligen inget kan veta, att inget är objektivt, att historien inget betyder för oss idag, att fakta är onödiga, måste vi radikalt göra upp med annars nedvärderar vi oss själva som människor. Vi blir offer för allsköns tyckande och rena fördomar.  Vi blir utsatta för propagandistiskt indokrinering. Vi hamnar i händerna på dem som ägnar sig åt historieomskrivning och som säger att Förintelsen inte existerade,  att det inte var så farligt egentligen,  att kunskap om detta inte har inte har någon betydelse osv. Eller också sitter vi och ser på kristen TV och tror aningslöst på dem som säger att de har fått tag på änglafjädrar i olika färger. Vi blir helt enkelt både lurade och löjliga.        

Samma person kommenterar och tycker att jag aldrig sagt något om kommunismens illdåd. Skall man tänka så då finns det mycket jag inte sagt något om. Jag har kortfattaat kommenterat kommunism/socialism i min bok ”Gud, staten och individen”.

Angående kommunismens illdåd så är det verkligen på tiden att, som bland annat Världen idag påpekat, man på allvar offentligt gör upp om detta inom svensk vänster. Det är definitivt en moralisk katastrof av oerhörda propotioner som skuffats undan, inte minst kanske därför att en del inflytelserika mediafolk och politiker har denna bakgrund och inte vill kännas vid vad som verkligen hänt.

Per Ahlmarks utmärkta bok, ”Det öppna såret”, nu över 10 år gammal är ändå en bra introduktion i detta ämne även om statistiken är lite gammal numera. Han bygger på Rudolf Rummels forskning och siffror som  är från 90-talet men tillräckligt förfärande.  Sovjetunionen -62 miljoner mördade. Kommunist-Kina 35 miljoner. Ofattbara siffror. Mer finns att tillgå för den som vill fördjupa sig. 

För den som vill läsa mer om upgörelsen med kommunismens förfärliga historia av mördande så finns ”Kommunismens svarta bok” av bland annat Stephane Courtois. Eller varför inte ”Stalin, den röde tsaren och hans hov” av Simon Sebag Montefiore.  Om Gulagarkepelagens, de sovjetiska fånglägrens, fasor har Anne Applebaum skrivit i en modern variant av Solzhenitsyns klassiska arbete i detta ämne.

 Till sist en intressant bok av militärhistoriken general Dimitri Volgogonov som jag själv träffade flera gånger i det tidiga 90-talet i Moskva. Han var den förste som vågade rakt ut attackera Lenin av ryska forskare och mena att allt elände startade med Lenin, inte bara med Stalin. Hans bok heter ”Lenin, Life and Legacy”.

Det finns mycket material att begrunda och mycket mer som borde sägas om kommunismens fasor, det håller jag verkligen med om. Men det betyder inte att vi skall tystna om det helt unika som Förintelsen var när det gäller försöket att utrota varje jude i denna värld. Detta får aldrig glömmas.     

Wien var infekterat av antisemitism under början av 1900 talet och sinnena förbereddes för det förfärliga som skulle komma. Idag sitter inga judiska konstnärer eller filosofer på Griensteidl. Däremot massor av turister varav många säkert inte har en minsta aning om vilka som förut suttit på dessa stolar eller vart de tog vägen.

Första gången jag var i Wien, kände jag inte till detta charmiga café med sina Apfelstrudeln och Esterhazy tårta (våldsamt god). Jag var där för att intervjua Simon Wiesenthal. En jude som överlevde Förintelsen, kom tillbaka till Wien och gav sitt liv att jaga rätt på nazister som mördat judar och smitit undan rättvisan. Han var involverad i bland annat fångadet av Adolf Eichmann, en annan österrikare som var Förintelsens fanatiska ingenjör.

Wiesental, då 86 år, var oerhört vital, full av liv och humor, trots det mycket allvarliga ämnet och utan någon som helst bitter hämndgirighet emot de som mördat 6 miljoner judar under 2:a världskriget. Han ville ha rättvisa och under många år hittade han många krigsförbrytare, men långt ifrån alla. Han flyttade aldrig ifrån Wien. Han menade att hans närvaro skulle vara ett tecken på att judarna överlevde och att rättvisa verkligen finns. En fascinerande man. Jag undrar om han någonsin drack kaffe på Griensteidl efter 1938.