Inte vet jag vilken eventuell religiös bakgrund Bard kan tänkas ha eller vilka kristna han kan ha träffat. Ingen av oss är centrum i universum. Ingen av oss har fullt koll på läget eller vet allt, så man får väl förmoda att denne Bard, som i Svd:s intervju verkar vilja framstå som något av en yttersta kulturelit (han verkar vilja ha ambitionen att bli en ny Strindberg) kanske inte har en helt saklig referensram när det gäller vad som är dumt eller inte. Det man hatar brukar man inte riktigt kunna lära känna.

Apropå hat så är det ju detta man bruka skrika, eller fobi, när någon i Sverige våga ha avvikande åsikt angående gaylivet. Vem vågar idag övrhuvudtaget påstå att homosexualitet skulle vara synd? Inte Svenska kyrkans främsta representanter i alla fall. Ärkebiskopen, vars personlige assistent är lesbisk präst, verkar ju redan ha sin agenda klar. Därav närvaron på Pridefestivalen. Att ha en åsikt om detta kan nog snabbt rubriceras som både hat och fobi i dessa kretsar.

Det är inte lätt att tycka annrlunda i det moderna Sverige. Men nödvändigt, både för demokratin, för tankefriheten och för evangeliets sanning. Att kasta ut evangeliets innehåll för att behaga en brölande skara kulturradikaler kan bara i längden sluta med kaos.

Det är lite skrämmande hur människor som inte håller med en åsikt omedelbart far ut och kallar meningsmotståndaren för ”bokstavstroende” utan att någonsin förklara hur, på vilket sätt dessa meningsmotståndare skulle vara ”bokstavtroende” eller ”fundamentalister” och vad man själv menar med dessa termer. De är ofta emotionella tillmälen som det är så enkelt att ta till när man inte har så mycket annat att säga.

 Man undrar om artikelförfattaren månne själv tror att Jesus uppstod på den tredje dagen? Då är han ”fundamentalist” i den frågan. Tror han på jungfrufödelsen, att Jesus verkligen existerat, att apostlarna funnits, att Paulus blivit omvänd? Då är han ”bokstavstroende”. Tror han på korset, på försoningen och pånyttfödelsen? Då är han ”bokstavtroende ” även där.

Han menar förmodligen inte dessa grundläggande trossatser men vem ger honom rätt att göra självvalda distinktioner i bibeltexterna bara för att det finns bibelord han har svårt att acceptera? Citat efter citat i utalanden och skrifter från Svenska kyrkan som bejakar en sekulariserad världs syn på homosexualitet och naturligtvis inte vill klassificera den som synd. (Även om nu Pridefestivalen använder just ordet ”synd” och skryter med att de ”syndar” och ”spränger gränser”.)  Anderssson verkar i dessa åsikter företräda en ”handboksfundamentalism” och verkar ha förläst sig på nutida politiskt korrekta skrifter.

Insändaren är väl planerad lagom till årets Pridefestival och kanske ingår i ett patetiskt försvar till ärkebiskopens närvaro där. Vem vet? Påhoppet på Edsinger stämmer väl med de ultimatum som mer och mer ställs emot förkunnare som vågar hysa en avvikande åsikt idessa frågor och som fortfarande hävdar att Biblen har något att säga här. Det är ganska typiskt för dessa företrädare att hota med att förkunnare inte skall få ha kvar sina positioner om de inte böjer sig.

Bara på kort tid har jag träffat flera präster som ”köpts ut” när de inte böjt sig i dessa frågor. Likriktningen och den politiska agendan framstår, trots vad Andersson försöker säga, som obehagligt glasklar. Här ges inte utrymme för att ha bibliska baserade ståndpunkter och präster med bibliska åsikter har knappast någon framtid inom detta maskineri som verkar mala på och med benhård konsekvens stöta bort oliktänkande, speciellt om de råkar tro på Bibeln.  

Ärkebiskop Anders Wejryd, som samtalade med Gårdfeldt i programmet och som är för kyrkans välsignande av homosexuella föreningar, var dock inte just nu hågad att kalla denna förening för äktenskap. Det verkade som om han tyckte det var för tidigt med denna ändring av definitionen av ordet ”äktenskap”. Ett begrepp som i tusentals år betecknat föreningen mellan man och kvinna.

Programmet hade en del bisarra inslag i typisk ”Existens” -stil. Under det att bibelordet i GT från 3 Mos 20:13 visas, där Gud uttryckligen förbjuder homosexualitet, visas också bilder från någon gammal film där någon står framför en avgudabild och ett altare. En man trycker in en annan man i en eld och han brinner upp. Associationerna är rätt uppenbara. Dåligt, osakligt och osmakligt. Det är så propagandistiskt att det blir pinsamt.

Den bild man vill visa upp av kristna som inte tror som ”Existens” är rätt uppenbar. Dessa framställs som hatiska, redo att döda homosexuella och bränna upp dem i eld. Beskrivningen kan knappast med all välvilja i världen kallas saklig men det var nog inte heller meningen. Tvärtom är den osaklig med besked och är väl istället, minst sagt, snudd på förtal.

Kristna bygger inte primärt sin sexualmoral på detta ord ur 3 Mosebok. Inte heller läser vi GT som om det skulle följas bokstavligt idag. Den som är lite insatt i teologi, och jag tror att programledaren i ”Existens” har läst åtminstone några sådana kurser, vet att GT:s föreskrifter i ceremoniallagen om offer, seder och bruk m.m.  inte tillämpas bokstavligt i den nytestamentliga församlingen. Däremot fortsätter morallagen, 10 Guds bud att gälla. Dessa bud sammanfattas i det nya bud som Jesus ger, kärlekssbudet. Detta kärleksbud utgår ifrån Biblens syn på Guds kärlek, inte en sekulariserad modern variant.  I detta sammanhang är det som NT av omsorg om oss människor, varnar för utlevd homosexualitet och kallar det för synd, Rom. 1:27, 1 Kor.6:9, 1 Tim. 1:10.

Att i vår tid våga kalla homosexualitet för synd, tillsammans med otukt, pornografi, mord, stöld, vrede, lögn etc åstadkommer ju ofta ett ramaskri både utanför och innanför de kristna leden. Här är det ju viktigt att visa att Gud är barmhärtig och god. När han tar itu med synden älskar han ändå syndaren. Men när kristna inte vill vara lagiska eller moraliserande böjer de sig ofta för den sekulariserade tidsandan. Resultatet blir att man legitimerar synden. Det mår ingen bättre av.

Att som Gårdfelt i Existens ”dissa” delar av Bibeln och av Pauli undervisning för att den inte passar hans agenda gör ju att man måste fråga sig hur mycket av trosinnehållet han egentligen vill hålla kvar vid. I samma anda som K.G. Hammar vill han kasta en hel del av Bibelns innehåll på ”historiens skräphög” för att kunna hålla fast vid sin livsstil. I ett modernt samhälle har han naturligtvis friheten att leva som han vill. Däremot har han, och andra, knappast friheten att mer eller mindre skriva om Bibeln och ändra på den klassiska tron när den inte passar dem personligen.