Jag  hade under ett antal år  arbetat med det centrala i evangeliet: Vem Jesus är, vad han har gjort för oss i försoningen och hur vi kan ge detta frälsningserbjudande till alla människor i den helige Andes kraft. Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera.  Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om  Jesus och människors frälsning.

Mission dominerade i allt vad jag gjorde och det har verkligen varit  berikande år med så mycket resultat på många olika missionsfält. Det var, och är, en fokusering kring Jesus, hans verk, hans närvaro och kraft och lokalt församlingsbyggande utifrån detta i många länder. Däremot har det inte varit  så mycket reflekterande kring den universella kyrkan och omkring fullheten i Kristi kropp.

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är ”den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet.  Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså,  instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld  är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

Varje gång jag hörde någon säga att de älskar Jesus men inte nödvändigtvis kyrkan var det något i mig som reagerade. Det kändes som att säga om sin hustru att jag älskar hennes huvud men inte resten av henne. I Nya testamentet finns inte något sådant. Efter uppståndelsen, himmelsfärden och Andens utgjutande går det inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig. Det handlar då  mer om mig, min frälsning och mina upplevelser, min bibelläsning medan Kristi kropp kommer mycket längre ner på listan och upplevs alltså inte som lika viktigt.

Vi kan inte bara förhålla oss till Jesus i himlen eller Jesus i våra egna hjärtan utan måste också relatera till Jesus i hela hans kropp. Om kyrkan, som varit och är behäftad med mycket svaghet ändå inte är ett stort misstag utan är ett av Gud i alla tider givet instrument, medel att förmedla nåden och frälsningen, då måste vi förhålla oss till detta på ett seriöst sätt. Hur gör vi det? Vad och vem är hon egentligen, i sitt väsen?  Hur viktigt blir det då med kyrkans inre liv, dess ordningar, dess lära och dess  vittnesbörd genom historien? Finns det saker som vi tenderar att hoppa över men som vi egentligen inte  kan eller ha råd med att vare sig negligera eller förneka?

Det här började fascinera mig oerhört och med jämna mellanrum kommer jag att dyka in i detta på min blogg. Det finns så mycket att bena upp i detta som är viktigt för vår självförståelse. Så småningom kanske det blir en bok och till våren blir det några föredrag på söndagskvällar på Livets Ord om ”Andens vingslag genom historien.”  Just för att se  hur vi hänger ihop i både tid och rum och att det finns en kropp med många, många lemmar, vilket är en oerhörd tillgång för oss. En tillgång vi ofta har förbisett, kanske inte känt till  eller velat relatera till.

Jag var alltså vid gott mod när jag skrev detta. Jag tycker det är något så förunderligt med Kristi kropp och är väldigt attraherad av Bruden, Kyrkan. Vi är alla beroende av varandra, i både tid och rum. Kristi kropp är ju inte bara en liten elitgrupp i något hörn utan alla de som blivit inlemmade i denna kropp, hur olika vi än kan tycka och bete oss. Detta är något så speciellt. Bara tanken på att det är alla troende på alla platser och i alla tider, både i himlen och på jorden, är något oerhört. Det är en kvantitativt och kvalitativt unik Kropp vi blivit del av, inte bara en liten isolerad grupp eller en avgränsad privat sfär.  Att sedan den andliga idealbilden av Kristi kropp kan ligga mycket långt ifrån vår vardagsverklighet betyder inte att vi inte kan se, begrunda och beundra den bild Anden måler i Bibeln och i vårt inre och sträcka oss efter den.

Det är också något så välsignat att vi får liv av varandra i Kristi kropp och därför också kan relatera till varandra på djupet. Denna ”koinonia” går lätt förlorad i vår fragmenterade tid då vi spretar åt olika håll och gärna satsar på oss själva. Emot denna bakgrund, av självisk hedonistisk materialism, är det lätt att bli alienerad och isolerad, inlåst i sitt eget jag, även som troende. Det är en del av den moderna tidsandan som vi måste kämpa emot mer än vi anar och på fler områden av våra liv än vi kanske först förstår. Vi är personer skapade till Guds avbild. En person måste relatera och all äkta relation bygger på osjälvisk kärlek.

Det är för att rädda oss undan detta som Herren har rest upp sin Kropp och inbjuder oss att gå djupare in i överlåtelse och relationer med både huvudet och de olika lemmarna. Här är Jesus själv ett fantastiskt exempel då han ”utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig ända till döden, döden på korset”. Fil. 2:7,8. Hans lydnad intill döden, underordnande under Faderns vilja och utgivande och trofasta kärlek för oss  är både försoningsmedel och exempel för oss.

Efesierbrevets 5:e kapitel beskriver Kristus och församlingen,bruden, i ett ömsesidigt kärleksfullt underordnande och betjänande av varandra. Det är en så stark bild av denna djupa gemenskap som inte är ett själviskt behov av att styra eller härska men att göra allt för varandra efter de ordningar Herren inrättat för vårt bästa. Allt detta är självklart av nåd, genom nåd och fungerar bara med hjälp av nåden. Det inebär ju inte att man inte måste upptäcka och överlåta sig till denna ”koinonia” som bara Anden kan föra oss in i. Jag tror inte vi har upptäckt fullheten av skatterna i kyrkan och djupet och styrkan i de heligas gemenskap ännu. Inte jag i alla fall.

Jag hoppas du tar tillfället att att gå i kyrkan och prisa den levande Guden denna söndag. Det är underbart att komma samman med de olika lemmarna i Kristi kropp och tillsammans upphöja Jesus. du behöver församlingen och församlingen behöver dig. Vi kommer inte bara för att själva bli betjänade utan för att betjäna Herren och göra tjänst inför Hans ansikte och tillsammans med alla de heliga i alla tider och på alla platser prisa och lova Honom. Ha en underbar söndag-Herrens uppståndelsedag och vila ut i Herrens gårdar. Han som är uppstånden kommer att möta dig med all sin kraft, uppenbarelse, närvaro och kärlek. Han väntar på dig! 

Även denna gången var det i formen av ett samtal, vilket var mycket givande. Peter besökte också vårt universitet och höll en strålande föreläsning. Min son Benjamin, som hört Peter ett antal gånger sa att det var det bästa han hört av Peter. Det var verkligen mycket bra. Vi hann också med en TV inspelning som kommer i programserien Ulf Ekman.nu.

Peter är mycket duktig att levandegöra sin kunskap, sin erfarenhet och sina upplevelser av de historiska kyrkorna. Inte minst gäller detta hans kärlek till ökenfäderna. Han har förmågan att på sitt milda sätt utmana troende från frikyrklig väckelsetradition att tänka nytt, tänka om, att skaffa mer kunskap och öppna sig mer för andra delar av Kristi kropp är faktiskt beundransvärd. Det är väl värt att läsa och lyssna till honom.

Inte minst gäller detta sådana som kritiserar honom utan kanske vare sig ha läst, lyssnat eller samtalat med honom.  Hans avslutande förmaning gällde just samtalet. Nämligen att skyttegravsmentalitet och pajkastning på avstånd kan aldirg skapa en miljö av förståelse. Bristen på generositet eller vilja till förståelse kan ibland vara näst intill alarmerande. Det är ju trots allt så att Peter inte begär att man i allt måste tro som han eller hålla med om allt utan han snarare uppmanar till att själv undersöka mer och pröva alllt men behålla det som är gott. En uppfriskande och utmanande kväll som utmanar till ökad mognad i vår förståelse och våra relationer med den ”större kroppen.” 

Kristi kropp kan inte vara ett offer för moderniteten. Vi är inte nuets slavar. Vi behöver faktiskt inte heller vara överdrivet ”relevanta”, i ordets ytliga bemärkelse, utan vi är för alltid bundna till Jesus och hans kropp, kyrkan, till Skriften och Andens tilltal genom historien. Jag hörde någon säga häromdagen:” Kyrkan är bara värd att lyssnas på när den förmedlar det Gud säger.” Hon är ju rösten av den som ropar i öknen, alltså av någon annan. Hon är ju inte sin egen röst och för inte sin egen talan.
Risken finns ju att vi blir så förtjusta i våra egna ord, vår egen teologi, våra egna formuleraingar att Hans röst försvinner i bruset av kristna åsikter om allt. I en tid av postmodernistisk pessimism angående möjligheten att veta vad som är sant så måste vi faststlå att vi fortfarande faktiskt både kan veta detta och med glädje proklamera dessa eviga sanningar .Vi är inte enbart fångade i våra subjektiva upplevelser eller offer för en skenande relativism.
Någon har sagt: ”Den som gifter sig med tidsandan blir snabbt änkling.” Det som är ”cutting edge” idag blir snabbt omodernt imorgon. Vi har, av nåd, faktiskt fått uppgiften att ta ett tidlöst och kraftfullt evangelium in i varje tid till alla människor och alla kulturer. Det kan vi bara göra om vi lever nära Jesu ansikte, i bön, omvändelse och gemenskap med Honom, lyssnar noggrant till Andens röst och tilltal till oss idag och vågar följa vad han säger och frimodigt vågar gå emot det ”politiskt korrekta” när det behövs. Vi behöver inte vara rädda för att räknas som otidsenliga. Vi kan faktiskt med glädje berätta om vad vi har sett och hört då Jesus rörde vid oss och då upptäcker vi också hur det stämmer med vad troende har upptäckt och upplevt genom hela Kyrkans historia! Anden talar ständigt till de troende i alla tider och till alla som vill lyssna idag.
Att bli så ”relevant” att man helt insuper dagens tidsanda kommer oundvikligen att få oss att kompromissa med den Jesus som är för alla, överallt och i alla tider. Då har vi inte mycket kvar att ge till en värld som längtar efter något annat.