Kyrkan har alltid, sedan apostlarnas tid hävdat att finns ett läroämbete men genom historien har det sett lite olika ut. Oavsett vilken del av kristenheten man tillhör, så på ett eller annat sätt har det alltid funnits någon form och funktion för detta.

Katolska kyrkan har sitt magisterium. Reformatorerna ville bevara det genom att tala om sig som ”magistrala” reformatorer, alltså med läroauktoritet. Påföljande väckelserörelser och kyrkobildningar har samtliga, på olika sätt, med olika betoning, hållit fast vid att det finns rätt lära och rätt liv som skall efterlevas och de som på olika sätt lär ut om detta.  Med Guds ord som grund och Anden som övervakare i kyrkans gemenskap har det alltid funnits behov av att både beskydda, förklara och kommunicera uppenbarelsen både på ett troget, sanningsenligt och i tiden begripligt sätt. Det innebär inte, att det inte för vår mänskliga svaghets skull kan gå snett men missbruk tar inte bort bruk och inget bruk alls skapar kaos. Detta utgår från den bibliskt baserade tron på att Anden både korrigerar när det går fel och bevarar sanningen i kyrkan igenom historien.

Själva tanken på att uppenbarelsen är objektiv stöter en del moderna kristna som gett upp hoppet om någon form av objektivitet. Ibland vänder man sig också emot själva tanken att det skulle finnas en auktoritet med legitim rätt att förmedla läroinnehållet. Det kan ha sin grund i att man inte tror på objektivitet. Det kan bygga på erfarenheter av maktmissbruk eller på att man helt enkelt inte vill ha auktoriteter. De ses som sådant som hindrar den individuella självständigheten och det kritiska tänkandet att någon skulle säga till mig ”hur det är”.

Grunden för någon form av läroämbete är att uppenbarelsen kan kommuniceras från generation till generation, från kultur till kultur, och ändå bevaras intakt så att dess innehåll inte förspills. Det förutsätter att uppenbarelsen är både sann och verksamt fungerande. Med andra ord att kyrkan fått ett sant ord, Guds ord, evangeliet, som har kraft att frälsa och att detta därför skall både bevaras troget och spridas effektivt för människor frälsnings skull. Detta kräver beroende av den helige Ande och en tilltro att Anden kan verka även genom svaga människor och att detta levs ut i de heligas gemenskap, inte i individuell isolering eller ifrån ”höga hästar”. Att tala Guds ord är inte en maktposition utan ett betjänande av fåren, Matt 24:45.

Det är inte speciellt förvånande att Herren har satt speciella tjänster i sin kropp, Apg 2:42, Apg 20:27,28,32, Ef 2:20,Ef 4:11 f, Hebr 13:7,17, Jak 3:1, m.m. med speciella nådegåvor att vaka över hjorden, att förklara, beskydda och kommunicera denna uppenbarelse, både i församlingen och ut till världen. Detta är ingen motsägelse till att vi alla har rätten och plikten att läsa Skriften, lyssna på Anden och följa vårt samvete. Snarare samverkar detta med varann. Att hårddra det ena och sätta det i motsats gentemot det andra skapar både fattigdom och förvirring.  Båda behövs och båda skall vara aktiva och medverkande till att bygga upp Kristi kropp.

I en tid där lätt blir att ”var och en gör som han själv vill” för att citera Domarboken behövs både stabilisering, klarhet, ödmjukhet och betjänande. Både att kunna lyssna och att faktiskt ha något att säga. Sedan måste man väl skilja mellan det Guds ord vi alla dagligen läser för uppbyggelse och ledning och dogmatiska sanningar i Skriften. Vi behöver både den dagliga uppbyggelsen, de praktiska förmaningarna, de konkreta tilltalen och den sunda läran. Olika lemmar i Kristi kropp har olika uppgifter i att utöva översyn, säkerställa och förmedla uppenbarelsens dogmatiska innehåll och hjälpa troende att bli uppbyggda och inspirerade i sitt vardagsliv. Alla skall inte träda fram som lärare men alla skall leva av Guds ord.

Alla troende behöver  heller inte var för sig uppfinna hjulet på nytt och alla behöver inte ständigt leta efter nya uppenbarelser för att vara relevanta. Frågan är om det finns förtroende för att Anden har lett och bevarat tron från generation till generation och att han har verkat i kyrkan, även genom ofullkomliga människor. Detta är inte en lätt process eftersom det i Kristi kropp både finns en Andens närvaro och syndigt behäftade människor. Det finns både överdrifter och felsteg men i allt detta finns det ändå en korrigerande och upprättande väg av Anden i och genom församlingen, Ef 3:20,21 där vi tillsammans med alla de heliga upptäcker bredden, längden, höjden och djupet, Ef 3:18. Överlåtelsen till att Jesus är Herre, trohet till Skriften, respekt för hur Anden lett genom historien i kyrkan, lyhördhet för Andens röst i nuet och genom andra än mig själv och öppenhet för att jag kan ha uppfattat saker fel behöver vi alla ha. Det ligger en välsignelse och ett skydd i att Herren har inrättat läroämbetet i Kristi kropp, Ef 4:11-13.

Väl medveten om att detta korta inlägg inte alls svarar på allt, och också skapar följdfrågor, men då behöver jag skriva en hel bok…

Det finns ett antal bilder i Nya testamentet som beskriver kyrkan, (det grekiska ordet ”ecklesia” som för övrigt i vissa språk inte ens översätts utan används just så). Dessa bilder är bl.a:

1. Kristi kropp; 1 Kor. 12:12, Rom. 12:4, 5, m.m. Det är intressant att 1 Kor. 12, som vi ofta använder, med rätta, som det stora kapitlet för Andens nådegåvor egentligen har en annan accent, nämligen enheten i Kristi kropp. Ordet ”kropp” förekommer 19 gånger enbart i detta kapitel. Kyrkan som Kristi kropp är den dominerande bilden i NT. Huvudet Kristus och kroppen hör samman och är förenade med varandra.

2.  Guds folk. 1 Petr. 2:9, 10. Petrus betonar att vi är ett utvalt släkte, ett egendomsfolk, ett prästerligt folk i tjänst inför och gemenskap med Gud.

3. Medborgarskap i Israel. Ef. 2:12, 13, 19. Vi var verkligen utanför, utestängda från medborgarskap i  Israel, men har genom Jesu verk på korset blivit medborgare tillsammans med de heliga.

4. Guds familj. Ef. 2:19, Rom. 8:15. Genom Andens verk tillhör vi nu Guds familj och är verkligen hans barn.

5. Kristi brud. Ef. 5:23-32. Bilden av Kristus som brudgum och kyrkan, församlingen, som bruden talar om en djup andlig förening.

6. Guds tempel. Ef. 2:20-22, 1 Petr. 2:5. Vi är levande stenar i ett andligt hus som är Guds boning genom Anden,ett heligt tempel i Herren.

7. Vinstocken. Joh. 15:1-8, 16. Jesus är stocken, vi är grenarna och bara i honom har vi liv och kan bära frukt.

8. Olivträdet. Rom 11:16-24. Det ädla olivträdet har fått vilda grenar inympade i sig och dessa får del av det äkta olivträdets feta rot.

(Det finns också andra bilder; soldater i Guds armé, Kristi lärjungar, heliga, tjänare, ambassadörer, m.m.)

Vad som är intressant med de åtta jag nämnt ovanför är att de blir obegripliga och oanvändbara utan att relatera till begreppet enhet.

Kroppen behöver vara en för att fungera. Enhet ger och beskyddar livet i kroppen.

Att vara ett folk, Guds folk, behöver enhet för att ge en känsla av att höra samman, att vara del av en specifik grupp.

Medborgarskapet upphäver i Kristus det åtskiljande som fanns mellan juden, innanför, och hedningen, utanför, långt borta.

Familjen behöver enhet för att ge trygghet och acceptans, inte bara mellan föräldrar och barn utan också mellan de olika syskonen.

Äktenskapet ger uttryck för en djup och intim enhet mellan man och kvinna.

Templet, både de olika stenarna, tempeltjänsten och prästerna ger uttryck för en gudstjänst och tillbedjan som bygger på enhet och samstämmighet, inte bara soloframträdanden.

Vinstocken ger ingen frukt om inte grenarna är i den. De måste vara förenade. Att inte förbli i vinstocken är att torka och brännas upp.

Olivträdet ger liv åt de inympade vilda grenarna som låter sig förenas med stammen.

Kortfattat kan man  säga att dessa bilder tillsammans ger ett starkt vittnesbörd om hur Nya Testamentet betonar att varje troende är en del av något mycket större än sig själv. Vi ingår i något som är oerhört stort och levande och själva poängen i NT är just detta, att vi måste fördjupas i det vi redan är, Kristi kropp. Det innebär att vi växer från det babystadium där man egocentriskt utgår från sig själv, bara tänker på sig själv och sina egna behov och i stället genom Kristus låter sig förenas med en större och djupare verklighet.

Denna förståelse av det kristna livet som gemenskap och höra ihop med alla som är lemmar, fungera tillsammans är väldigt främmande den västerländska superindivdualistiska livsstilen som hellre vill separera och bygga på sitt eget livsprojekt. Kristi kroppstänkandet är sunt bibliskt och botar oss från överindividualism. Det tär på vårt kött som gärna hellre vill gå sin egen separatistiska väg, bort från de andra. I centrum av kyrkans väsen finns denna kärleksgemenskap, inte det isolerade jaget.

Jag  hade under ett antal år  arbetat med det centrala i evangeliet: Vem Jesus är, vad han har gjort för oss i försoningen och hur vi kan ge detta frälsningserbjudande till alla människor i den helige Andes kraft. Kyrkan kändes mer som ett utanpåverk, som primitiva byggnadsställningar som kan rivas eller omarrangeras och som finns utanpå något osynligt som jag inte riktigt kunde definiera.  Och som det inte var så viktigt att definiera heller. Det kunde ju se ut på många olika sätt. Här var jag ganska pragmatisk. Det var viktigare med budskapet om  Jesus och människors frälsning.

Mission dominerade i allt vad jag gjorde och det har verkligen varit  berikande år med så mycket resultat på många olika missionsfält. Det var, och är, en fokusering kring Jesus, hans verk, hans närvaro och kraft och lokalt församlingsbyggande utifrån detta i många länder. Däremot har det inte varit  så mycket reflekterande kring den universella kyrkan och omkring fullheten i Kristi kropp.

Efter ett tag började jag upptäcka att förståelsen av kyrkan faktiskt är ”den felande länken” i mångt och mycket av det kristna livet.  Förståelsen av kyrkan ingår i själva evangeliets budskap och är den del av frälsningserbjudandet, inte bara ett yttre påhäng eller en senare konstruktion. Alltså,  instrumentet som förmedlar frälsningen i denna värld  är en ovillkorlig del av budskapet om frälsningen, inte bara ett omslagspapper kring gåvan.

Varje gång jag hörde någon säga att de älskar Jesus men inte nödvändigtvis kyrkan var det något i mig som reagerade. Det kändes som att säga om sin hustru att jag älskar hennes huvud men inte resten av henne. I Nya testamentet finns inte något sådant. Efter uppståndelsen, himmelsfärden och Andens utgjutande går det inte att skilja mellan Jesus och hans kropp. Det Jesus är och förmedlar, det gör han genom sin kropp och alla dess lemmar, som är kyrkan. Bristen på uppskattning av Kristi kropp kan i längden bli både självcentrerad och skadlig. Det handlar då  mer om mig, min frälsning och mina upplevelser, min bibelläsning medan Kristi kropp kommer mycket längre ner på listan och upplevs alltså inte som lika viktigt.

Vi kan inte bara förhålla oss till Jesus i himlen eller Jesus i våra egna hjärtan utan måste också relatera till Jesus i hela hans kropp. Om kyrkan, som varit och är behäftad med mycket svaghet ändå inte är ett stort misstag utan är ett av Gud i alla tider givet instrument, medel att förmedla nåden och frälsningen, då måste vi förhålla oss till detta på ett seriöst sätt. Hur gör vi det? Vad och vem är hon egentligen, i sitt väsen?  Hur viktigt blir det då med kyrkans inre liv, dess ordningar, dess lära och dess  vittnesbörd genom historien? Finns det saker som vi tenderar att hoppa över men som vi egentligen inte  kan eller ha råd med att vare sig negligera eller förneka?

Det här började fascinera mig oerhört och med jämna mellanrum kommer jag att dyka in i detta på min blogg. Det finns så mycket att bena upp i detta som är viktigt för vår självförståelse. Så småningom kanske det blir en bok och till våren blir det några föredrag på söndagskvällar på Livets Ord om ”Andens vingslag genom historien.”  Just för att se  hur vi hänger ihop i både tid och rum och att det finns en kropp med många, många lemmar, vilket är en oerhörd tillgång för oss. En tillgång vi ofta har förbisett, kanske inte känt till  eller velat relatera till.