Det kom upp en fråga om läroämbetet med anledning av diskussionen kring Jesu återkomst och eskatologiska spekulationer. Denna fråga öppnar naturligtvis upp en mängd andra frågor som kräver mer än några blogg inlägg. Här kommer inga fullständiga eller färdiga svar på detta men frågan är både viktig och intressant att lyfta.

Kyrkan har alltid, sedan apostlarnas tid hävdat att finns ett läroämbete men genom historien har det sett lite olika ut. Oavsett vilken del av kristenheten man tillhör, så på ett eller annat sätt har det alltid funnits någon form och funktion för detta.

Katolska kyrkan har sitt magisterium. Reformatorerna ville bevara det genom att tala om sig som ”magistrala” reformatorer, alltsÃ¥ med läroauktoritet. PÃ¥följande väckelserörelser och kyrkobildningar har samtliga, pÃ¥ olika sätt, med olika betoning, hÃ¥llit fast vid att det finns rätt lära och rätt liv som skall efterlevas och de som pÃ¥ olika sätt lär ut om detta.  Med Guds ord som grund och Anden som övervakare i kyrkans gemenskap har det alltid funnits behov av att bÃ¥de beskydda, förklara och kommunicera uppenbarelsen bÃ¥de pÃ¥ ett troget, sanningsenligt och i tiden begripligt sätt. Det innebär inte, att det inte för vÃ¥r mänskliga svaghets skull kan gÃ¥ snett men missbruk tar inte bort bruk och inget bruk alls skapar kaos. Detta utgÃ¥r frÃ¥n den bibliskt baserade tron pÃ¥ att Anden bÃ¥de korrigerar när det gÃ¥r fel och bevarar sanningen i kyrkan igenom historien.

Själva tanken pÃ¥ att uppenbarelsen är objektiv stöter en del moderna kristna som gett upp hoppet om nÃ¥gon form av objektivitet. Ibland vänder man sig ocksÃ¥ emot själva tanken att det skulle finnas en auktoritet med legitim rätt att förmedla läroinnehÃ¥llet. Det kan ha sin grund i att man inte tror pÃ¥ objektivitet. Det kan bygga pÃ¥ erfarenheter av maktmissbruk eller pÃ¥ att man helt enkelt inte vill ha auktoriteter. De ses som sÃ¥dant som hindrar den individuella självständigheten och det kritiska tänkandet att nÃ¥gon skulle säga till mig ”hur det är”.

Grunden för nÃ¥gon form av läroämbete är att uppenbarelsen kan kommuniceras frÃ¥n generation till generation, frÃ¥n kultur till kultur, och ändÃ¥ bevaras intakt sÃ¥ att dess innehÃ¥ll inte förspills. Det förutsätter att uppenbarelsen är bÃ¥de sann och verksamt fungerande. Med andra ord att kyrkan fÃ¥tt ett sant ord, Guds ord, evangeliet, som har kraft att frälsa och att detta därför skall bÃ¥de bevaras troget och spridas effektivt för människor frälsnings skull. Detta kräver beroende av den helige Ande och en tilltro att Anden kan verka även genom svaga människor och att detta levs ut i de heligas gemenskap, inte i individuell isolering eller ifrÃ¥n ”höga hästar”. Att tala Guds ord är inte en maktposition utan ett betjänande av fÃ¥ren, Matt 24:45.

Det är inte speciellt förvånande att Herren har satt speciella tjänster i sin kropp, Apg 2:42, Apg 20:27,28,32, Ef 2:20,Ef 4:11 f, Hebr 13:7,17, Jak 3:1, m.m. med speciella nådegåvor att vaka över hjorden, att förklara, beskydda och kommunicera denna uppenbarelse, både i församlingen och ut till världen. Detta är ingen motsägelse till att vi alla har rätten och plikten att läsa Skriften, lyssna på Anden och följa vårt samvete. Snarare samverkar detta med varann. Att hårddra det ena och sätta det i motsats gentemot det andra skapar både fattigdom och förvirring.  Båda behövs och båda skall vara aktiva och medverkande till att bygga upp Kristi kropp.

I en tid där lätt blir att ”var och en gör som han själv vill” för att citera Domarboken behövs bÃ¥de stabilisering, klarhet, ödmjukhet och betjänande. BÃ¥de att kunna lyssna och att faktiskt ha nÃ¥got att säga. Sedan mÃ¥ste man väl skilja mellan det Guds ord vi alla dagligen läser för uppbyggelse och ledning och dogmatiska sanningar i Skriften. Vi behöver bÃ¥de den dagliga uppbyggelsen, de praktiska förmaningarna, de konkreta tilltalen och den sunda läran. Olika lemmar i Kristi kropp har olika uppgifter i att utöva översyn, säkerställa och förmedla uppenbarelsens dogmatiska innehÃ¥ll och hjälpa troende att bli uppbyggda och inspirerade i sitt vardagsliv. Alla skall inte träda fram som lärare men alla skall leva av Guds ord.

Alla troende behöver  heller inte var för sig uppfinna hjulet på nytt och alla behöver inte ständigt leta efter nya uppenbarelser för att vara relevanta. Frågan är om det finns förtroende för att Anden har lett och bevarat tron från generation till generation och att han har verkat i kyrkan, även genom ofullkomliga människor. Detta är inte en lätt process eftersom det i Kristi kropp både finns en Andens närvaro och syndigt behäftade människor. Det finns både överdrifter och felsteg men i allt detta finns det ändå en korrigerande och upprättande väg av Anden i och genom församlingen, Ef 3:20,21 där vi tillsammans med alla de heliga upptäcker bredden, längden, höjden och djupet, Ef 3:18. Överlåtelsen till att Jesus är Herre, trohet till Skriften, respekt för hur Anden lett genom historien i kyrkan, lyhördhet för Andens röst i nuet och genom andra än mig själv och öppenhet för att jag kan ha uppfattat saker fel behöver vi alla ha. Det ligger en välsignelse och ett skydd i att Herren har inrättat läroämbetet i Kristi kropp, Ef 4:11-13.

Väl medveten om att detta korta inlägg inte alls svarar pÃ¥ allt, och ocksÃ¥ skapar följdfrÃ¥gor, men dÃ¥ behöver jag skriva en hel bok…

Det finns flera frigörande sätt att kunna se pÃ¥ andra grupper av troende. Vi väckelsekristna har tyvärr ofta ett behov att snabbt dogmatisera allt. Det innebär att vi ser pÃ¥ tillvaron och andra grupper mycket utifrÃ¥n rätt och fel, sant och falskt. Detta är naturligtvis ytterst viktigt och ocksÃ¥ en motvikt emot ett alltför relativt sätt att se pÃ¥ tillvaron i en slags ”lÃ¥t gÃ¥- mentalitet” där inget är rätt eller fel. Det är däremot inte det enda sättet att till fullo beskriva verkligheten.

Inte minst när man ser på andra kristna grupper, rörelser och samfund så måste man ha ett mer mångfasetterat sätt. Om vi bara lägger en dogmatisk aspekt så blir synsättet till slut för trångt och vi fångar inte in hela verkligheten. Inte minst befriande är det därför att se på kristenheten utifrån ett kyrkohistoriskt perpektiv. (Kanske jag är lite favoriserande här, eftersom kyrko- och väckelsehistoria är mitt favoritämne. Jag försöker läsa minst en kyrkohistorisk bok, som går igenom hela kyrkohistorien i något perspektiv, per år.)

Fördelen med detta perspektiv är att, innan man tar dogmatisk ställning om vem som hade rätt och vem som hade fel i olika historiska situationer, så får man bemöda sig att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Därför måste man i konflikter också läsa motståndarnas sätt att beskriva händelseförloppet. Detta för att ge maximal rättvisa och inte bara läsa förenklade och mer propagandistiska beskrivningar eller ren historierevisionism. Det är viktigt att komma ihåg att historiebeskrivningar inte bara har till syfte att ge sanningen. Ofta används historien i politiserande syfte där man genom arrangerande av och ibland rent utelämnande av historiska fakta vill använda det historiska skeendet för att propagera för sin egen saks förträfflighet.

PÃ¥ detta sätt öppnas verkligheten lite vidare utan att man mÃ¥ste ta ställning till varje enskild händelse, person eller lära. Man kan mer se pÃ¥ det hela utifrÃ¥n och inse att människor är begränsade av sin tid och kultur. Det blir lite mer av: ”JassÃ¥, tänkte de sÃ¥?” än ”Hu, sÃ¥ hemskt:” När denna disciplin landat i själen och mer fakta kommit pÃ¥ plats, då djupnar perpektivet och sanningsfrÃ¥gorna hanteras pÃ¥ ett mer respektfullt och seriöst sätt.