Det var roligt och viktigt att besöka Oaskonferensen i år och få möjlighet att tala på onsdagskvällen. Det är härligt att träffa syskonen i Oas som gör ett fantastiskt arbete. Det är intressant att se hur många olika ingredienser som finns i ett Oasmöte. Allt från lovsång till vesper, förbön och utvärdering av profetia till bikt och själavård.
Mitt besök var ganska kort men jag hann ändå träffa en del människor jag inte sett på länge. Det finns så mycket av återupptäckandets glädje när man träffar personer som man inte mött på över 30 år och som har arbetat troget i andra delar av Guds rike. Ibland är det rätt fantastiskt att man på en sekund kan koppla med människor som man inte sett på decennier.
Det var också roligt att se min vän Israel Pochtar som vi har arbetat med länge i Israel. Relationen med honom går tillbaka till vårt tidiga arbete i Ryssland och under åren jag bodde i Israel träffades vi regelbundet.
Man hade bett mig tala om Trons uthållighet utifrån Hebr. 10:36. Det blev en lång predikan. Längre än jag brukar men det kändes viktigt.
Vi lever i en tid då både tålamod och uthållighet sätts på prov genom yttre omständigheter som på många sätt blir värre och värre. Uthållighet är inte bara våra försök att bita ihop utan en Guds gåva, en ingjuten nåd som ger oss kraft att med Guds hjälp orka ända fram till målet.
Inte minst gäller det i en tid av trons utspädning och förvansking och av det andliga livets uttorkning i många sammanhang. En tid då det vertikala, dvs det övernaturliga livet, hotar att nedmonteras och ersättas så att allt blir horisontellt inomvärldsligt. Vi ser idag det profanas anstorming på i stort sätt alla områden med Bibelns urholkning och splittring och fragmentisering i stort sätt i alla kristna läger. Det är viktigt att se att det är kristider och inte bara säga att så har det alltid varit. Sedan är det viktigt att se att det också händer så mycket positivt och att i allt fästa ögonen på Jesus och att fortsätta att hängivet lova och prisa Honom.
Den helige Ande är utgjuten över nya grupper och människor över vår jord. Kyrkan växer till i stora delar av världen. Det finns en äkta längtan bland troende överallt  för en fördjupad enhet i kärlek och i sanning. Det tas ständigt nya trosinitiativ och mission och evangelisation växer ständigt.
Det är alltså både kristider och tider av stora möjligheter. I detta är jag övertygad om att Herren stärker, upprättar och förenar Kristi kropp för det som ligger framför oss alla. Där behöver vi också varandra på ett mer påtagligt sätt. De tider som ligger framför kommer säkerligen att liknas vid de stora lärostridernas tid på 300-talet då striden stod om Jesu gudomlighet emot ariansismen. Idag finns det nygnosticism i postmodernistisk form som attackerar och utmanar. (Inte minst ser man detta i debatten om homoäktenskapen. Mer om detta senare.)
Den helige Ande skapar förutsättningar i oss alla att bli mer ödmjuka, mer försonliga och mer förlåtande i våra attityder gentemot varandra och att också se och erkänna när vi brustit och syndat.  Jag har brustit och så har andra men min uppgift är inte att påtala vad andra har gjort eller försöka tvinga fram ursäkter från andra utan med Guds hjälp själv be om förlåtelse där jag gjort fel. Sådant måste ske allt efter som Anden leder och fritt från mänskliga påtryckningar. Det kändes helt rätt att även uttrycka detta i min predikan på Oas utan att gå in i alla enskildheter. Det var viktigt och välsignat att få vara med i onsdags.
Nu väntar starten på Europakonferensen på söndag kväll. Ikväll har i uppstartsmöte för alla frivilligarbetare på Livets Ord. Det brukar bli ett härligt möte.
Det finns mycket att fundera på efter Jesusmanifestationen. Det är lätt att bara rusa vidare till nya saker. Men det var nog mer historiskt än vi anar, det som hände förra helgen i Stockholm. Det är ju ofta så att vi först några år senare ser hur viktiga vägval och olika händelser var.
För mig var det mycket speciellt att på fredagskvällen kliva in i Katarina kyrka på Söder för att vara med på kvällsmötet i Oaskonferensen som hölls där. Jag hade blivit ombedd att komma med en kort hälsning men var där i första hand som åhörare.  När jag stod framme vid mikrofonen insåg jag att det var precis 30 år sedan jag sist satt min fot i denna kyrka. På den tiden, slutet av 70-talet, öppnade kyrkoherden Helge Fosseus kyrkan för en rad karismatiska konferenser som verkligen förändrade det andliga landskapet i Sverige. Människor kom från alla sammanhang och lovsången och sången i Anden brusade genom kyrkan. Så många blev förnyade.
Jag minns hur Bror Spetz, pastor i Södermalmskyrkan, berättade för mig hur han som mer konservativ pingstvän först varit skeptisk men ändå gått upp till Katarina och fått en chock. Han kände att han hade suttit i en garderob och nu öppnades dörren. Han var så imponerad av den norske evangelisten Aril Edvardsen som då var väldigt kontroversiell och som var så använd av Gud över hela världen. Brors hela tanke om musik och lovsång stod på ända och sedan föddes den musikaliska förnyelse som blev ett signum för Södermalmskyrkan.
Andra har berättat hur de chockerades över hur präster, nunnor, frikyrkliga och Jesusfolk (de som fanns kvar) blandades om vartannat och inte brydde sig. Sven Nilsson talade och skapade stora rubriker med sitt avståndstagande från det falska samfundsväsendet. Han var allvarlig i sin analys av den falska identitet som gör att vi älskar vårt eget sammanhang mer än Jesus själv och blev väldigt attackerad för detta, men rätt hade han.
Nu är det 30 år senarre och så mycket har hänt i landet. Det spirar verkligen andligt på många ställen samtidigt som en del människor verkar ha blivit trötta eller frestade att ge upp. Den som vill ha kortsiktiga resultat kommer alltid attt bli frustrerad. Den som ser lite längre och ställer sig till förfogande för vad än Herren vill kommer att bli använd. Det som man talade om mycket då, Guds folk, det kommer att bli mer aktuellt igen. Det är viktigt med individuella tjänster men inte på bekostnad av allt annat. Vi behöver starka personliga liv med Gud men inte överindividualistiska troende som aldrig kan gå i lag med andra. Det blir mycket intressant att se hur framtiden kommer att te sig nu.
Det här skulle jag skrivit i måndags egentligen men detta med SSPX kom emellan. I alla fall så hade vi en så härlig gudstjänst med Berit Simonsson från Oasrörelsen. Hennes predikan var mycket bra (se den här). Hon talade om Jesu kärlek till oss, oberoende av våra prestationer och om vår trygghet i denna kärlek och att vi i Kristus har både medborgarskap, barnaskap och äktenskap. (Det där skall jag använda vid tillfälle:)
Det var första gången hon talade på Livets Ord och det tog inte många sekunder förrän hon vann allas hjärtan. Hon är så lugn och utstrålar en mild kärlek till Jesus och en smittande glädje. Hon är en duktig bibellärare som kan sin bibel och har en sådan enkel och verklighetsförankrad pedagogik utan åthäver, som verkligen går hem. Det blir klart, evangeliskt, också fyllt av trosförkunnelse och med profetisk skärpa. Jag stornjöt av att sitta och lyssna.
Berit har i många år varit en pionjär inom Oasrörelsen, en karismatisk förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Hon reser runt i landet nästan varje helg. Förutom detta är hon kyrkoherdehustru, mor till åtta barn och sitter i Kyrkomötet för Frimodig kyrka.  Det kontaktnät hon har är stort och ibland de människor som kommer till Oasmöten finns också en hög procent frikyrkliga.
Här kan vi tala om enhet på gräsrotsnivå där ändå ledare från både kyrka och frikyrka finns med. Inte bara deras undervisning och levande gudstänster utan också deras olika böneinitiativ kommer också säkert att bära stor frukt för framtiden. Mer och mer finner vi varandra från olika sammanhang och det finns en härlig väldoft kring detta. Så roligt att ha Berit hos oss.
