Jag satt några timmar med georgiska pastorer och fick naturligtvis en annan bild av kriget i Georgien än den man fått i media, speciellt i Ryssland. Lyssnar man på vad som hände på marken, alla bomber som föll, alla som dog, de ryska soldaternas skövlingnar av privatpersoners hem, så är det förfärligt och omänskligt brutalt. Lägg därtill all propaganda och lögner så är det ett mycket sorgligt kapitel.

Ett annat kapitel är hur pastorer i dessa länder blir inflammerat nationalistiska och fientligt inställda till varandra. En armensk och en ukrainsk pastor berättade bÃ¥da hur ryska pastorer ringt dem och vräkt ur sig aggressiviteter emot georgierna. Knappast ett kristet beteende, snarare mycket omoget. Offer för propaganda. En pastor sa självsäkert: ”Jag vet vad som händer, för jag följer med pÃ¥ tv”. SÃ¥ mycket för den källkritiken.

I denna situation har det varit viktigt att samtala om Guds rike som övergår varje enskilt land, om förlåtelse och försoning och andlig enhet.

Igår kväll hade vi ett härligt möte som avslutades med att jag bad och lade händerna på över 1100 ledare. Efter ett sådant möte är man lite mör, men välsignad. Inte minst med tanke på vad alla dessa kan uträtta i Guds rike.

Det var två år sedan jag var i Armenien. Så mycket har hänt här och vi har så många dramatiska minnen alltifrån vi först kom in hit, när Sovjetunionen kollapsade. Nu finns en stor Livets Ord-församling med över 8000 medlemmar i Jerevan och församlingar över hela landet. Denna gång talar jag till cirka 1100 pastorer och ledare.

Även georgiska pastorer, en del fortfarande chockade efter kriget med Ryssland med dess brutala bombningar av landet. Flera pastorer vittnade om rena under och hur de undgick att dödas. Andra var chockade och djupt besvikna på ryska kolleger som skrivit öppna brev och försvarat sitt land på ett grovt politiserat sätt.

En sak jag märkt på denna resa är hur godtrogna pastorer är att godta den information som media serverar dem. Man har inte den demokratiska tradition vi i väst har att ifrågasätta både överhet och media. Detta blir pinsamt, inte minst i länder som ändå försöker orientera sig emot västlig demokratisk syn. I Ryssland märker man hur atmosfären angående detta har hårdnat betänkligt. I hela detta område jag besöker blommar nationalismen på ett näst intill obehagligt sätt och jag har allvarligt fått tala med flera pastorer om att Guds rike kommer före det egna landet.

Sedan är det härligt att se hur man engagerar sig i att aktivt bygga sina länder. Här förekomer ingen introvert, passiv kristen tro, utan man är verkligen involverad i att hjälpa folket. Det behövs då det finns så mycket fattigdom bakom den nyetablerade polishen.

Nu har jag installerat mig pÃ¥ ett hotell i Moskva. Ã…t lunch pÃ¥ före detta Hotel Belgrad som vi besökte under det tidiga 1990-talet. DÃ¥ var det nästan läskigt, nu är allt omgjort och toppmodernt. Moskva växer och  frodas. Cirka 80 procent av det ryska kapitalet gÃ¥r igenom Moskva. Men finanskrisen har känts av och när det skakade till här försvann snabbt den kaxiga tonen om att ”vi behöver inte väst”. Detta är Rysslands dilemma. Man har en egen identitet man är stolt över men har ändÃ¥ behov av utlandet.

Andligt sett är Ryssland så fascinerande. Vår församling tillhör de största protestantiska församlingarna i Moskva. Just nu renoveras det för fullt och snart skall de inköpta lokalerna invigas. Tills dess hålls fem möten varje helg i den stora foajén. På onsdag skall jag ha en heldag med fem pastorsmöten, intensivt och roligt med några hundra pastorer. Många av dessa pastorer har stora och fantastiska arbeten. Det blir i foajén det med, och det går bra.

Jag satt i godan ro och åt en glass på Nof Ginnosar. Det är en kibbutz vid Gennesarets sjö . Det är nästan 40 grader varmt och då måste jag säga att man uppskattar att sitta i skuggan. Så ringer Dagens Eko och undrar vad jag tycker om FRA (Försvarets radioanstalt). Det finns ju mycket att tycka om avlyssning . Fast nu gällde det att jag fanns med på en lista av hundra personer som avlyssnats under 90-talet. Det hade jag ingen aning om.

Någon har tydligen lämnat in en anonym anmälan till  Datainspektionen med en lista på hundra personer, företagare och annat, som avlyssnats under 90-talet eftersom de har haft med Ryssland att göra och därför kunde utgöra ett hot. Jag har ju i allra högsta grad haft med Ryssland att göra. Man kanske man kan svälja denna avlyssning med tanke på rikets säkerhet. De som avlyssnat måste ha fått hört mycket intessant, inte minst alla böner för missionärena och tungotal på telefonen.

Men det brottsliga skulle vara om FRA inte bara avlyssnat utan även sparat material från personer som inte kan anses misstänkta för brottslig verksamhet, spioneri eller terror, osv. Där känner jag mig helt oskyldig. Har FRA trampat över gränserna här är det mycket besynnerligt och naturligvis obehagligt. Då talar vi om ett verkligt intrång i den personliga integriteten.

Ekotjournalisten vände och vred på det hela och ville uppenbart få mig attt höja rösten och säga något högst indignerat. Han fick nog tag i fel person. Med tanke på allt annat vi utsatts för under 80- och 90-talet både i Sverige och på missionsfälten så var detta inte så märkvärdigt att jag skulle börja storgråta i telefonen. Jag är inte säker på att intervjun kommer att spelas upp.

Men allvarligt är det och den nya lagen om utökade befogenheter för avlyssning skapar obehagliga associationer tilll Sovjettiden. Storebrorsmentaliteten breder ut sig. Jag minns hur vi satt på hotellrummen i Moskva och viskade med pastorer som var uppenbart nervösa för att bli tagna av KGB. Ibland tröttnade vi och började tala direkt till KGB:s dolda mikrofoner. Detsamma gällde i offentliga möten vi hade på olika platser där KGB alltid fanns med. Jag brukade säga att ni behöver inte skriva upp allt jag säger för ni kan få bandet efteråt. Vilken service vi gav dem!       

Dagens fjärde artikel behandlade vårt missionsarbete och var riktigt bra. Det var ju en oerhörd stark start på missionen och idag kan vi se tillbaks på ett växande missionsarbete över olika delar av världen. Att få vara med om något sådant har varit helt unikt och känns som ett stort privilegium.

Det känns som om vi var strategiskt placerade inför Sovjetunionens kollaps och att vi var förberedda genom bibleskoleträningen att sända ut så många team och missionärer på en gång. Det var som sagt en helt unik tid, då en hel kontinent, inte bara ett land samtidigt öppnade för evangeliet efter 70 år av andligt vakum.

Motståndet var också förvånansvärt litet. En del predikanter från Sverige åkte runt, bland annat i Östeuropa och varnade för oss. Det skapade ju spänningar men också en nyfikenhet. För ett tag sedan talade jag med pastorer i Slovakien som berättade lite för mig om hur det var med besöken från Sverige och varningarna de fick och förvirringen det blev när de såg vad Herren verkligen gjorde. Det känns länge sedan. Det är roligt att se hur arbetet går vidare genom starka växande församlingar, inte minst i forna Sovjetunionen.   

Det finns nog inget som är så tillfredställande som att se tusentals människor vända sig till Gud, ta emot Jesus i sina hjärtan och uppleva det andliga livets verklighet.