Vi lever i tider av sekularisering och profant självförverkligande där mycket går ut på att leva ut allt man önskar och vill.  Många  troende blir påverkade av en hedonistisk kultur och reagerar emot försakelse och självövervinnelse som man uppfattar som gärningskristendom. Man reager emot att man skulle behöva göra något i sitt trosliv. 

Det kan det vara värt att påminna att Bibeln faktiskt lägger rätt mycket vikt vid saker som skall göras. Kanske är det vårt svenska kynne, med krav på att andra, läs: staten, skall ta hand om allt för oss eller att vi bara skall få mysa och må kravlöst i naturen.

Vi har inbyggt i oss en förståelse av den kristna tron som ofta är uppbyggd enbart på vissa favoritversar och som effektivt gör att vi värjer oss från att göra saker. Vi vill hellre gärna bara vara. Denna inställning gör knappast den bibliska uppenbarelsen rättvisa men försvaras ofta aggresivt med näbbar och klor av oss svenskar. Jag undrar om vi hade platsat i Paulus team på väg igenom strapatserna i Mindre Asien?

Det är  intressant vilka liknelser och referenser Paulus har när han lägger ut sitt evangelium och talar om det andliga livets utveckling och tillväxt:

1. Strid, krig och kamp. 1 Kor. 9:7, Ef. 6:10-18, 1 Tim. 1:18, 4:10, 2 Tim. 2:3,4,

2. Idrott, brottning,boxning, löpning. 1 Kor. 9:24-27, Fil. 3:12-14, 2 Tim. 2:5, 4:7.

3. Jordbruk. 1 kor.3:6-9,  9:7,10, 2 Tim. 2:6.

4. Byggmästare, arkitekt, byggnadsarbete. 1 kor. 3:3:9-15, Ef. 2:22, 4:12.

I dessa bibelställen, samt en hel del andra när Paulus talar om sina resor och sitt liv, 2 Kor. 6:4-7, 2 Kor. 11:23-28, präglas det han skriver av beskrivningar av hårt arbete och umbäranden. Det är ingen dans på rosor Paulus beskriver. Hela hans liv präglas av förberedda gärningar som kommer som en frukt av nåden och tron men dessa gärningar var inte alltid lätta och bekväma. Den korsseger han förkunnade levdes ut i ett liv av uppoffrande och ibland slitsamma spänningar. 

Dessa bilder som Paulus använder för att beskriva det andliga livet har alltså i sig mycket av kamp, slit och möda, av uppoffring och försakelse. Att måla upp ett sådant kristet liv är inte helt populärt. I väldigt mycket av det Paulus säger finns alltså en ton av kämpande aktivitet under stora uppoffringar och ibland stor konfrontation. Han skulle nog knappast förstå vårt moderna terauptiska tal om vila, av kravlöshet och att få vara som man är och ständigt ha behov av bekräftelse. 

Det finns en verklig vila i Gud, ofta mitt i besvärliga omständigheter,  och visst finns ron och friden. Visst är vi lösta från lagens krav men frågan är på vilket sätt, i vilken kontext och under vilka omständigheter och inte minst vad detta leder till. Frågan är också om inte bristen på villighet till andlig disciplin och obenägenheten till självövervinnelse hos oss leder till en förslappning som i längden blir ett mått av världslighet och laglöshet.

Vi verkar fortfarande ha lätt för att vilja sitta kvar på vårt livs tron och själva bestämma hur det skall vara och inrätta allt så det passar oss bäst. Guds kraft i våra liv kommer inte bara genom att någon annan lägger händerna på oss utan förlöses när vi säger nej till själviska impulser och tar vårt kors på oss. Där, när vi upptäcker vår svaghet och säger nej till den, kommer Guds nåd och kraft till vår hjälp. 

Det var mycket roligt att ha möten i Wien och att träffa trossyskon. Vi har, som jag tidigare nämnt, en akademisk fortsättningskurs för pastorer utanför på en underbar plats, Gutenstein, alldelses utanför Wien Det var härligt att träffa dessa hungriga pastorer som kommer in från många länder i Europa för dessa intensivkurser och de är verkligen intensiva.

Stämningen var minst sagt på topp och det är fantastiskt att se framtidstron hos dessa pastorer. En del har arbetat länge på sina fält och känner verkligen behovet av mer utbildning för att kunna komma vidare. Någon har tappat modet och har upplever nu hur både hoppet och visionen  återvänder, inte minst också genom den andliga och alltmer djupare gemenskapen med varandra.Det är aldrig lätt och inte heller meningen att vi skall vara ensamma och isolerade ifrån varandra.

 Det är ingen enkel sak att nå Europa med evangeliet och det görs inte i en handvänding men det är både möjligt och nödvändigt. Europa behöver återevangeliseras. Evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det är kraftfullt, övernaturligt och genombrytande och det stadfästs också med tecken och under. Europa behöver se mycket mer av Guds övernaturliga kraft. Vi är ofta så intellektuellt analyserande och problemcentrerade att det skymmer enkelheten i evangeliet och förväntan på Guds kärleksfulla och övernaturliga ingripande i våra liv. Sekulariseringen har gjort oss europeér så skeptiska emot Guds övernaturliga ingripanden att vi behöver på ett speciellt se att Jesus inte bara undervisade utan också verkligen gjorde under. Evangeliet är allt vad Jesus sade och allt vad Jesus gjorde, Apg. 1:1. Inte bara det ena eller det andra utan både ock.

 Därför är det härligt att se dessa pastorer utveckla både en starkare passion för väckelse, ett djupare inre liv och en starkare teologisk grund att stå på.  Även här gäller att det ena inte utesluta det andra.  I en tid av polarisering, även mellan kristna, är det viktigt att betona denna balans. Då kan allt finna sin rätta plats och ge stabilitet, långsiktighet och styrka nog för att vi åter skall kunna bryta igenom med evangeliet i ett Europa som formligen håller på törsta ihjäl sig efter den levande Guden.