Det har varit ett tumultartat 2011 på många sätt och mycket av det som händer i världen omkring oss upphör ju inte för att ett kalenderår går till ända. Det är nog ingen tvekan om att världen genomgår stora och omvälvande förändringar som på sikt kommer att påverka oss alla mer än vad vi nu anar. Inte minst de ekonomiska utmaningarna inom EU och de politiska spänningar som byggs upp i Mellanöstern och i förhållande till Iran ger många politiska kommentatorer anledning till oro.
Samtidigt som allt detta pågår finns det en mängd olika glädjande tecken i Guds rike. Mer än någonsin verkar, inte minst unga människor, mena allvar med sin tro. Det finns en tydlig hunger efter att söka Gud på djupet, och en villighet att följa Jesus på allvar. Inte minst när det gäller återevangeliseringen av Europa som av många betraktas som en kontinent förlorad för evangeliet. Så är det ju naturligtvis inte. Tvärtom kommer tomheten i den materialistiska livsstilen att skapa större behov av Gud. Bara han kan fylla en människas djupaste behov. Vi behöver en stor skara av vardagsevangelister som är villiga att frimodigt vittna om Jesus.
Nyårskonferensen var på många sätt mycket lyckad, även om den för mig personligen blev lite annorlunda. Inte minst Daniel Viklunds förkunnelse om det rena hjärtat satte agendan för det kommande året. Hans predikan och Robert Ekhs nyårsaftonspredikan om församlingen, Kristi kropp var båda mycket vägledande för hur vi måste orientera oss under det kommande året. Både inåt, på djupet, för att helgelsen skall bli en verklighet och tillsammans i församlingen för att vi inte skall leva själviskt isolerat. Mycket bra och värt att lyssna på många gånger.
I år var första gången under de 30 gånger vi haft denna konferens som jag inte predikade på Nyårsnatten. Jag fick akut magsjuka och låg utslagen hemma i sängen. Jag tror inte jag haft något liknande sedan jag var i Bangladesh 1983, då jag för första gången var ute på missionsfältet på allvar. Inget roligt att uppleva men så mycket härligare när det försvinner:)
Det är i ett sådant här läge man är tacksam för att få arbeta i ett team. Överhuvudtaget har det alltid varit så hos oss. Vi är ett team som arbetat ihop i många år, känner varandra,älskar varandra och stöttar varandra. Det är nog något av det mest värdefulla jag har upplevt genom åren, att arbeta tillsammans med bröder och systrar som år ut och år in fortsätter att betjäna, kärleksfullt, överlåtet och trosvisst. Ett stort privilegium och inte alltid en självklarhet.
Nu ser jag verkligen fram emot detta år och vilka möjligheter, vilka förberedda gärningar som väntar oss att kliva in i och vilka dörrar som skall öppnas för evangeliet. Jag tror att det på många sätt blir ett extraordinärt år! Jag ser verkligen fram emot detta år; att få lära känna Jesus mer och få hjälpa till att göra honom känd!
Så är vi då på 2011 sista dag. Detta år var intensivt och på många sätt omvälvande. Årskrönika efter årskrönika tar oss igenom de stora dramatiska händelserna där bilderna växlar från Tsunamins Fukushima till tragikens Utöya i Norge.
Händelserna i Mellanöstern har avlöst varandra och diktatorer har störtats, många människor har fått sätta livet till för en högst osäker framtid som i ett visst skede betraktades som en vår men som nu mest ser ut som vinter. Någon verklig demokrati verkar inte infinna sig i Mellanöstern. Snarare tvärtom.
Västvärldens ekonomi är oerhört skakig och Angela Merkel betraktar årets europroblematik som det svåraste problemet sedan andra världskriget. Dåliga statsfinanser,våldsamma skuldberg, obetalda räkningar, hög arbetslöshet och nationer som står inför nationell bankrutt är inte något att leka med. Vägen till en farlig ekonomisk depression är kort om Europa inte kan lösa sina problem och det verkar inte finnas någon lösning i sikte.
Vi får med andra ord bereda oss på bistrare ekonomiska tider enligt både vår statsminister och vår finansminister.
Så mycket viktigare att fördjupas i tron och lära känna Gud på allvar. Så mycket viktigare att ha sitt hopp till det som är därovan och inte bara till det jordiska. Så mycket viktigare att prioritera rätt och inte falla offer för västvärldens njutningslystna underhållningsmaterialism som tränger in överallt och förvränger värderingar och prioriteringar även för kristna.
Mer än någonsin behöver vi nå både inåt och utåt. Inåt, för att fördjupas och inte vara så ytligt rotade att vi inte kan stå fast i stormar. Utåt ,så att vi kan möta människors verkliga behov och vara till handfast hjälp för de fattiga, de gamla, de marginaliserade och de ofödda som inget skydd har. Tiden då kristna ägnar sig åt sig själva, vare sig på ett självupptaget och överandligt sätt eller förvärldsligade, i form av underhållningskristendom som smeker medhårs och appellerar till känslor och ytliga åsikter och beteenden och där man inte tål att ta ansvar, att utmanas och att fostras av Guds Ande.
2012 kommer att bli ett tillnyktrande år, ett år av fördjupande och ett är med utmaningar som kommer att vara till stor välsignelse för Kristi kropp. Vi får kasta av oss barlast och sådant som hindrar och tynger för att kunna löpa framåt i det som är vår verkliga uppgift, att vara salt och ljus i en värld som blir allt mörkare och bistrare. Det finns stor nåd för 2012.
December blev på många sätt en för mig ovanligt hektisk månad. Därav så lite blogginlägg, inga alls. Det är speciellt att nu börja inse att man är närmare pensioneringen än tonåren:) Håller som bäst på att gå igenom vad som bör vara viktigast för mig under de kommande åren och vad jag bör trappa ner på.
Hösten har nog varit intensivare än vad jag haft på många år men väldigt tillfredsställande. Inte minst att ge så mycket tid till det lokala arbetet i vår församling och möta så många ledare i olika funktioner. Till detta ett intensivt inspelningsarbete av en längre TV-bibelstudieserie på engelska om den Helige Ande. Och mycket, mycket annat. En så viktig höst! Och, som sagt, mycket tillfredsställande. Mycket glädjande gensvar från många.
Imorgon börjar nyårskonferensen 11/12. Den inleds med dramat Perpetua och Felicitas. Två kvinnliga martyrer från fornkyrkan. Den lär bli riktigt spännande och viktig. Framtiden kommer att innehålla mycket av både utmaningar och bisterhet. Förståelsen av att det kristna livet innehåller prövningar, motstånd och förföljelse måste upplivas. Annars finns risken att vi förfaller ner i ytlig underhållningskristendom och allmän materialism där mat, kläder, musik, filmer och nöjen blir det som troende alltmer fokuserar sin kraft, uppmärksamhet, glädje och identitet kring. Då lär vi inte ha kraft att vare sig stå emot, hålla ut eller ha energi att utföra missionsbefallningen.
Hösten har också upptagits av kampanjen att rädda Världen idag. Det har gått över förväntan vilket är roligt. I detta skede, när det fungerat så bra, blir det nu aktuellt att avgå som ansvarig utgivare vilket sker i dagarna.
I torsdags kväll blev det så ett samtal mellan mig och Åke Bonnier med Stefan Swärd som samtalsledare. Det blev mycket intressant. Åke är socialt ledig och kompetent och det var lätt att finna varandra i samtalet. Det var bra av Stefan att börja att fråga oss om vår bakgrund och hur vi kom till tro på Jesus. Jag tycker alltid om att vittna om min omvändelse och fick återigen tillfälle igår även om det var lite kortfattat.
Stefan frÃ¥gade om vad som är centrum i den kristna tron och det var ingen tvekan att det var Jesus, hans död och uppstÃ¥ndelse som var trons centrum. Det var viktigt att gemensamt kunna fastslÃ¥ detta samtidigt som det var lite märkligt att höra Ã…ke slÃ¥ fast att han med ”fundamentalistisk envishet” höll fast vid Jesu uppstÃ¥ndelse frÃ¥n de döda men samtidigt knappast kunde tänka sig att Jesus gick pÃ¥ vattnet. En Gud som kan uppväcka Jesus frÃ¥n de döda, han som själv är Gud, mÃ¥ste ju rimligtvis ocksÃ¥ kunna lÃ¥ta Jesus gÃ¥ pÃ¥ det vatten han själv har skapat. Samtidigt har Ã…ke rätt i att vi mÃ¥ste titta pÃ¥ de olika dimensionerna i texten och se vad som är det egentliga bakomliggande budskapet.
Nu tror jag själv inte att det ena på något sätt utesluter det andra. Det finns en tendens att med hänvisning till symbolik och underliggande budskap bortförklara de bibelavsnitt som stöter det sekulariserade sinnets motstånd gentemot det övernaturliga. Vår tids något inskränkta verklighetsuppfattning och ständiga hänvisning till vetenskaplighet har skapat ett inomvärldsligt begränsat synsätt som inte accepterar den övernaturliga dimension som Bibeln ständigt hänvisar till som något självklart.
Just detta som talar om Guds övernaturliga ingripande i vår verklighet, är i själva verket det centrala i evangeliet. Det är Guds kraft till frälsning. Det handlar inte alls om att ett oväsentligt ytskikt som enbart enkla bokstavstroende fastnar för, utan tvärtom, om det sanningsenliga vittnesbördet om Guds storhet, Guds godhet och Guds förmåga att ständigt, åter och åter göra det omöjliga.
Häri ligger frälsningens kärna, att Gud från himmelen kärleksfullt sträcker sig emot oss och gör det för oss omöjliga, räddar oss. Han gör det genom att ingripa radikalt i våra liv och detta är mirakulöst. För honom är ett under inte något konstigt alls och för den som lärt känna honom blir det inte heller något besvärande utan istället något som skapar oändlig tacksamhet hos oss. Det är inga amsagor utan handfast verklighet och nådeserbjudanden till alla som vill komma till honom.
På ett antal punkter kommer Åke och jag till olika slutsatser om både den kristna trons innehåll och utformning men det var ändå en på många sätt viktig kväll. Viktig därför att vi trots allt kunde föra ett civiliserat samtal kring dessa frågor och viktigt för att det blev tydligt var vi skiljde oss åt i våra uppfattningar. Det fanns naturligtvis mycket mer att samtala om och framförallt att fråga varandra om och det skulle vara roligt att få andra tillfällen att samtala djupare med Åke om hur han ser på saker och ting. Det är roligt och viktigt att lyssna på varandra så att man inte fastnar i förutfattade meningar om varandra.
Veckan har varit intressant och fullspäckad. Ikväll åker jag till Stockholm för att samtala/debattera med domprost Åke Bonnier i Elimkyrkan. Det ser jag fram emot och det blir intressant att se om det blir mer samtal än debatt eller tvärtom. Åke vill nog mer ha ett mer förutsättningslöst samtal och det passar mig bra.
Vi lever idag i en postmodernt präglad miljö där var och en har sin berättelse, där det subjektiva ofta är det avgörande, där det relativa har starkt inflytande och där var och ens åsikt får stå för sig som en egen sanning, inte nödvändigtvis brytas emot andras. Toleranströskeln för att ha i princip vilka åsikter som helst är hög både i det offentliga rummet och i kyrkan. Möjligtvis med undantag för om man verkligen menar att något faktiskt är sant eller falskt, objektivt rätt eller fel.
Med andra ord, om man är överens om att det mesta flyter omkring och man själv flyter med, så verkar man kunna undvika konflikter. Om man däremot faktiskt menar att verkligheten är grundad på objektiva andliga och fysiska fakta, på allmängiltiga moraliska principer från en av Gud given uppenbarelse, då reagerar ofta den sekulära omgivningen med stark intolerans. Detta passar verkligen inte in i bilden av vad man vill ha.
Utifrån detta är det intressant att studera Romarbrevet, som vi gjorde igår kväll, och gör i en serie öppna bibelstudier. Det är ingen tvekan om att aposteln Paulus är mycket klar på både en objektiv uppenbarelses giltighet, på evigt gällande moraliska principer och på den oerhört starka lösningen Gud gett oss så vi kan komma ur vårt andliga och moraliska dilemma, nämligen rättfärdigheten och frälsningen i Kristus. Den bild Paulus målar upp i Romarbrevets första två kapitel innehåller ett flertal obekväma ord som; synd, förvillelse, död, vrede, dom, straff och förtappelse.
Det verkar uppenbart att Paulus menar att förutom dessa begrepp kan vi inte överhuvudtaget förstå omvändelsen, Guds barmhärtighet, rättfärdigheten och frälsningen och det eviga livet. Vad som slår mig när jag studerar Romarbrevet är hur långt borta delar av kristenheten är från dessa bibliska termer och därmed verkligheten bakom detta. Vi verkar ha i mångt och mycket ignorerat och fjärmat oss från dessa andliga verkligheter och därmed riskerar vi att vattna ur evangeliet och i princip göra det till något annat än vad det faktiskt är. Inte undra på att vi har fått problem i kristenheten idag. Vi verkar lida av en slags postmodern, pragmatisk feberfrossa, inriktade på terapeutisk underhållningshysteri mer än ett allvarligt sökande efter Gud för våra själars frälsning.
Jag känner inte Åkes teologi och uppfattningar i detalj men ser verkligen fram emot att lyssna på honom och faktiskt ha ett gott samtal med honom, inte minst om den kris kyrkan står inför genom de alltmer sekulariserande tendenser som tränger fram så tydligt och ibland rent militant i dagens samhälle.
Youth konferensen är i full sving och det är fantastiskt med alla dessa ungdomar som kommer från alla håll. Nu har denna höstkonferens hållit på i ett antal år och den verkar bara växa i styrka. Igår var det över 2000 ungdomar som lyssnade på pastor Janne Blom och sedan på konserten med Jesus Culture.
IgÃ¥r blev jag intervjuad av en journalist som sammanställer en bok pÃ¥ temat ”Vad är meningen med Livet?” där hon frÃ¥gar ett ett antal människor vad de anser om detta. Jag var en av dem. hon frÃ¥gade varför det bÃ¥de är en stark sekularisering och utträde ur kyrkan och samtidigt ett tydligt nyvaknat intresse för religion. Bra frÃ¥ga. jag menade att hon inte sett ett tredje fenomen, nämligen alla de ungdomar som kommer till en äkta levande tro i Sverige idag. Detta är nÃ¥got som hittills befunnit sig under radarn i media och ännu är ouppmärksammat av dem.Det är dessa ungdomar, mÃ¥nga frÃ¥n icke kristen bakgrund och ny och fräscha i tron som man träffar pÃ¥ Youth. Det är ett fascinerande inslag som bÃ¥dar gott för framtiden.
Ser fram emot att tala till ungdomsledare idag på eftermiddagen och sedan predika ikväll och leda nattvardsgudstjänsten. Det är alltid en fest och en högtid och ett speciellt möte med en levande Jesus.
Mot bakgrund av den debatt om helvetet som förekommit senaste tiden sÃ¥ har Livets Ords förlag nu kommit ut med ytterligare en bok av Francis Chan. Denna gÃ¥ng med namnet ”Avskaffat helvete”. Författaren försöker i sin bok pÃ¥ ett resonerande, samtalande sätt närma sig frÃ¥gorna om de eviga straffen. Han gör det mycket bra.
Sammanfattningsvis kan sägas att hans inställning är både en sorg över förkunnare som lämnat sina bibliska positioner och uppfattningen att en förkunnare inte har mandat att vare sig lämna den grundläggande tron eller negligera obekväma bibelord. Han inser att vi inte kan ta alla läror för givet bara för att vi har hört om dem i våra sammanhang utan att vi också själva aktivt måste studera och grunda oss i vad Guds ord egentligen säger genom. Boken ger hjälp till detta och det finns en saklig och själavårdsmässig ton i boken som är viktig.
Att framstå som bibeltrogen och samtidigt avskaffa helvetet är en ekvation som inte riktigt går ihop. Att det finns förkunnare som väljer denna väg framstår som mer eller mindre obegripligt. Att frågan på olika sätt är svår håller nog de flesta med om. Det är inte så svårt att se att den är klart bibliskt förankrad, förekomsten av bibelord är många och Jesus talar explicit om förekomsten av ett helvete, men emotionellt kan det vara svårt att greppa det hela. Hur hänger Guds kärlek och helighet ihop?
Att något inte är helt lättillgängligt betyder inte att vi har rättighet att sortera ut det vi känslomässigt inte förstår. Inte heller har vi rätt att , med hänsyn till dåliga erfarenheter av olika förkunnare vi inte tycker om eller håller med, eller andra mer eller mindre dåliga upplevelser i församlingslivet avfärda allvaret i den bibliska beskrivningar om ett helvete.
Risken är också att vi blandar ihop det teologiska och det pastorala perspektivet och väljer det som verkar enklast för oss i ett kort perspektiv vilket innebär att man helt undviker frågan eller i värsta fall frestas att ge falsk tröst i en fråga där man lätt utmanas. Missuppfattningen att de som tror på helvetets existens menar sig vara bättre och mer värdiga himlen än andra är också en missuppfattning som måste klaras upp.
Frågan om alla automatiskt kommer till himlen är oerhört viktig. Är det så måste en mängd bibelsammanhang utrangeras och Jesu egna ord ifrågasättas. Är det inte så måste allvaret i risken med att kunna gå förlorad återigen förkunnas från våra predikstolar annars brister vi i både kärlek till människor och trohet till vår Herre.
Chan har skrivit en både lättläst, allvarlig men samtidigt ledig och kärleksfull bok i detta ämne, nämligen hur vi bör tänka för att både stå på sanningens och barmhärtighetens grund. Den är mycket läsvärd.
Ett längre tag har det legat en utmärkt bok som jag tänkt kommentera men det myckna arbetet har hindrat detta. Nu skall jag kort försöka. Det är Olof Edsingers bok ”Korsets väg och korsets kraft”.
Det är som sagt en utmärkt bok på många sätt. Olof har ett mycket bra sätt att skriva och att lättfattligt, men inte förenklat, sätt att beskriva andliga sanningar och företeelser. I denna bok beskriver han översiktligt hur korset inte bara är en plats för utbyte där Jesus tar vår synd och vi får hans rättfärdighet, utan också en plats för överlåtelse. Korset är inte bara vad Gud har gjort för oss och vad vi fått i ersättning för hans verk på Golgata utan också den princip vi skall leva efter i Jesu efterföljelse vilket innebär en daglig död från det egna egot och dagliga utmaningar som kan vara mycket obekväma.
Detta innebar en sund inställning till det vi ofta kan frestas att förringa, förtiga eller undvika, nämligen lidande, sårbarhet, förnedring och förföljelse.
Balansen mellan det vi har fått tillgång till och den seger Jesus vunnit för oss och det vi dagligen skall leva ut i ödmjukt tjänande kommer fram på ett mycket bra sätt. Inte minst för att det finns en sådan risk att bli ensidig och hamna i det ena eller andra diket. Denna ensidighet kan uttryckas antingen i ett tänkande som aldrig riktigt frimodigt sträcker sig efter vad Gud erbjuder oss eller också i frestelsen till ett triumfalistiskt övermod som läser Bibeln selektivt och undviker det som verkar svårt och besvärligt.
En bra bok, strukturerad, genomtänkt, själavårdande och hoppfull. Läs den gärna!
På onsdag fortsätter genomgången av Romarbrevet kl. 19:00 på Livets Ord. Vi är fortfarande i det första kapitlet och kommer att behandla verserna 17 till 32. Det finns mycket att säga om detta stycke där Paulus lägger grunden för sin undervisning av rättfärdiggörelsen genom tro, utan laggärningar. Han genom att börja med att ta upp både Guds vittnesbörd av sin existens i skapelsen och människans syndafall och de konsekvenser det leder till.
När Paulus börjar sin beskrivning av sitt evangelium, som han kallar Guds evangelium, 1:1, så börjar han utan omsvep i v. 18 att tala om Guds vrede. Så börjar sällan en förkunnare idag om man vill ställa in sig hos sin publik. Paulus fortsätter sedan med att beskriva synden, och synder. Han är mycket klar och specifik angående olika synder, något som sällan sker i modern förkunnelse. Om Paulus är en apostolisk förebild så borde det gälla både hans evangelium, dess innehåll med dess olika betoningar och konkretioner.
Jag tror att orsaken är att Paulus är mycket medveten om både syndens existens och dess oerhört förödande verkningar och konsekvenser för alla människor i alla tider. Det är räddningen från allt detta Guds evangelium handlar om och utan denna mörka bakgrundsbild blir försoningsverket inte begripligt eller radikalt genomgripande. Det är alltså ett djupt genomgripande verk Gud utför i Kristus på korset för oss alla när Jesus dör för våra synder. Det är detta djup Paulus vill beskriva på ett reellt och grafiskt sätt med en verklighetsförankring vi ofta förnekar. Endast då vi ser detta förstår vi frälsningens enorma spännvidd när Gud tar oss från mörker till ljus, från död till liv, försonade, rattfärdiggjorda av nåd, genom tro.
Välkomna på onsdag kväll.
Igår avslutade vi en 10 dagars resa till staden Rom. Denna resa var på många sätt oerhört givande. I dessa dagar är det inte längre så kontroversiellt att åka dit. Tvärtom är det som sagt mycket berikande. Både Världen Idag och Dagen har skrivit om resan och Birgitta har skrivit en krönika om det hela i Världen idag.
Resan dit var egentligen två. Dels var det en resa som arrangerats av TRPO (Trosrörelsens Predikantorganisation) och dels var det en träff för Livets Ords internationella Centerledare. Centerledarna samlades för att förbereda vår första gemensamma kongress som går av stapeln i Efesus i Turkiet 2012.
Det är tredje gången vi har en studieresa till Rom på detta sätt och denna gång var den verkligen över all förväntan.Syftet är att få predikanter och ledare att bekanta sig med den gemensamma kristna historia som Rom gestaltar. Mer än någonsin är det viktigt att inse att vi är en del av en större historia och att mycket har hänt innan vi fanns till. Historielöshet är en av de många problem som skapar identitetslöshet och förvirring bland kristna idag.
Vi besökte katakomber och Forum Romanum. Vi tittade på kyrkan St Clemente som är i tre nivåer under varandra. Den äldsta delen är ett utgrävt gatunätverk som går tillbaka till den äldsta församlingens tid. Alltså den tid då apostlarna Petrus och Paulus befann sig i staden. Vi besökte både Petrus och Paulus gravar i St. Peterskyrkan och i kyrkan St. Paulo fuori le Mura.
Det är rätt fantastiskt att befinna sig så nära den plats där dessa apostlar lades till vila efter den trons kamp och det martyrium de fick uthärda. Vad man slås av och det även våra katolska vänner slogs av är att dessa tidiga bevis på den kristna trons närvaro och begynnelse tillhör oss alla, inte bara en del av kristenheten. Inte minst var det starkt att gå in under St. Peterskyrkan i Scavi där man grävt fram en stad med gravplatser och hittat vad man verkligen tror är Petri ben. Det var så märkligt att se in i en nisch där det bl.a. ligger ett käkben som har predikat predikan på Pingstdagen i Jerusalem när kyrkan föddes då Anden föll.
Ett av syftena var också att lite mer bekanta sig med den katolska kyrkan, inte minst dess karismatiska gren. Därför besökte vi ICCRS (International Catholic Charismatic Renewal Services) kontor och fick både föredrag och se en film om hur den karismatiska rörelsen startade bland katoliker. Verkligen imponerande och starkt. idag är det mer än 120 miljoner karismatiker i denna kyrka. Inte dåligt! Vi besökte också en karismatisk mässa där lovsången och sången i Anden, i nya tungor pågick i minst 20 minuter. Det är nog mer än hos de flesta möten vi har.
Vi besökte en öppen audiens hos påven ute på St. Petersplatsen tillsammans med 20 000 andra. Vi fick så bra platser och det hela var mycket lyckat.
Det ingick också ett besök hos Vatikanens Enhetsråd där vi fick ett föredrag av biskop Farrell om hur katolska kyrkan ser på enhet.
Allt detta gav oss många tillfällen till att samtala, både med de katolska vänner som var med och med varandra. För de allra flesta av oss 42 personer så var det många ögonöppnare och en tillnyktrande inställning om både hur andligt levande de var som vi träffade och hur mycket vi har gemensamt. Inte minst rasade en del förutfattade meningar.
Visst finns det saker som skiljer men vår fokus låg faktiskt på vad vi har gemensamt, som är så mycket mer än det som skiljer. Inte minst därför att detta gemensamma kommer att bli viktigt i framtiden, i en tid som kommer att ställa stora krav på oss alla och utmana oss rejält, säkerligen också till förföljelse och martyrskap för den tro som en gång för alla blivit meddelad.
Det vi fokuserade på vara både vår gemensamma historia och ursprung, att vi delar de klassiska dogmerna med varandra, vår gemensamma etik och som sagt vår karismatiska erfarenhet. Det var en viktig och stimulerande resa med klar mersmak.
