Veckan efter Europakonferensen är alltid full av olika slags aktiviteter. Anställda och frivilliga jobbar hårt med att montera ner , ställa i ordning, räkna samman och utvärdera. Det är mycket, mycket mer arbete än man kan ana och de heroiska frivilliginsatserna fortsätter. Det är, måste jag säga, även om jag naturligtvis är lite partisk, en alldeles unik och enastående fantastisk församling med så mycket energi och utgivande kärleksfullt betjänande som ständigt bär det arbete vi är överlåtna åt. Återigen ett stort, stort tack för alla insatser och all kärlek!
Augusti är därför semester för många men i slutet av augusti drar det igång igen. För mig blir det nu lite mer sammanhängande semester från och med imorgon. Det skall bli skönt och rätt nödvändigt. Sedan blir det ju också lite förberedelse för den termin som är under uppseglande. Det gör att bloggandet och twittrandet blir oregelbundet under ett tag för att ta fart igen efter semestern. Vila betyder även avkoppling från sociala media:) Vi hörs snart igen!
Nu är det måndag och konferensveckan är över. Det betyder inte att arbetet är över. Tvärtom många hjälper till med allt efterarbete. Det är faktiskt en gigantisk apparat att förbereda, utföra och avsluta en sådan här stor konferens. Så många frivilliga, närmare 1000 personer, har gjort verkliga hjälteinsatser för att konferensen skulle kunna genomföras.
Konferensen har varit både hög och bred. Från första till sista stund har det gått som en tråd genom alltsammans. Den ena talaren har avlöst den andra och under hela veckan har det inte funnits något som stuckit av eller inte hängt ihop med allt annat som sagt och gjorts. En stark enhet har manifesterats. Det har varit en förunderligt skön vecka och jag känner mig så mättad i själen av allt det goda vi har upplevt tillsammans.
Det har varit många höjdpunkter av olika slag. Inte minst var det viktigt att uppmärksamma och be för tragedin i Norge.
Hans Weichbrodts förkunnelse var på topp. Så knivskarp och mänsklig.
Det var mycket uppskattat att ha Pelle Hörnmark som gäst. Han är en så stark förkunnare och så positivt utmanande.
Israelkvällen var både tydlig och nyanserad. Det blev en riktig jubelkväll.
Suliasi Kurulo är en ny upptäckt för många. Andra har hört honom förut hos oss men i år slog det starkt igenom. Han trosvisshet och kärlek och missionsanda vas verkligen smittande.
Två kvinnor gjorde ett mycket starkt intryck på alla. Berit Simonsson som med sitt milda och sakliga sätt tog alla med storm. En sådan klar och inspirerande och konkret förkunnelse. Suzette Hattingh var en storm! Så stark både i förkunnelse, förbön och exempel ur hennes liv som evangelist med en utmaning att nå både längre in och längre ut. Dessa två var så olika men ändå så starkt förmedlande av Guds liv och nåd i samma anda.
Till detta måste också sägas, förutom allt underbart arbete med barn och ungdomar, att lovsången var ypperlig i år. En ny ung generation av lovsångare håller på att fostras fram och bär nu på ett härligt sätt lovsången.
Det var med andra ord en verklig bredd i år. Aldrig förr har vi haft en sådan bredd på svenska talare. Det kändes som om i princip hela kristenheten var representerad. Vi upplevde verkligen ett smakprov på detta med enhet i Ande och sanning. Många fick möta Herren på olika sätt och det känns som om vi alla blev djupt berörda och inspirerade för den framtid vi går in i.
Igår avslutade vi genom att samla våra missionärer på Ribbingebäck och umgås och låta dem berätta från de olika fälten. Det var hisnande och nästa overkligt men så välsignat att se hur arbetet vuxit och hur många kontinenter vi nu arbetar på. Vilken nåd!
En härlig, viktig och välsignad vecka ligger nu bakom oss men så mycket av utmaningar och välsignelser ligger framför oss. Ett stort tack till alla ni som kom och inte minst alla ni som ställde upp att arbeta och betjäna på ett sådant kärleksfullt och föredömligt sätt.
Så var det igång och igår vi fick en mycket härlig konferensstart tycker jag. Det var verkligen mycket folk som samlats redan till första mötet och glad och förväntansfull stämning. Naturligtvis skedde allt gentemot en bakgrund av tragedin i Norge. Jag höll ett tal om detta och bad pastor MatsOla Ishoel som var i Oslo när tragedin skedde att berätta och så bad vi för Norge. Det hela hänger som en ofattbar mörk skugga över Norden.
Idag talade Stefan Salmonsson om omvändelse och fortsatte på det tema jag påbörjade igår. Det var en mycket bra förmiddag och lovar gott inför veckan.
Nu ser jag fram emot att åka in och höra Hans Weichbrodt ikväll. Hans förkunnelse är så bibelbaserad och Jesuscentrerad. Den berör så många människor.
Det som utspelat sig de sista dagarna i Norge är ofattbart och oerhört tragiskt. Vad som syns vara en ensam gärningsmans verk har skakat om hela Norge och tillfogad oändligt lidande genom sitt illdåd. Med kylig konsekvens har han lyckats både förvandla centrala Oslo till en krigsskådeplats och samtidigt genomföra ett fasansfullt massmord på ön Utöya där norska SSU, AUF, hade sitt sommarläger med unga människor. Över 90 personer, och siffran kan stiga, är mördade i det som är den värsta händelsen av detta slag i Norden i modern tid.
Chockartade scener och vittnesbörd avlöser varandra i media och steg för steg gick det upp för allmänheten vad som egentligen hade hänt. Vi sörjer tillsammans med Norge idag. Det är ingen tvekan om att detta dåd är utfört av en mycket störd och ondskefull människa. Iskallheten,beräkningen och konsekvensen i genomförandet är fasansfull i sin genomtänkthet, både i förberedelse och utförande.
Det meningslösa och urskillningslösa mördandet har skapat ett bottenlöst lidande och ett trauma som för alltid har märkt Norge. Sorgen är kompakt. Och många frågor är fortfarande obesvarade omkring hur detta kunde ske och varför. Det visar också på sårbarheten i ett modern demokratiskt samhälle. Det öppna demokratiska samhället är så oerhört värdefullt och så viktigt att försvara.
Jag befann mig i Oslo och jag omkring på de gator där bomben small bara dagarna innan. Vi var med på Jesusfestivalen, anordnad av Jesus Church. Det kändes helt overkligt och mycket beklämmande att på TV se de gator där jag gått dagarna innan.
Samma dag bomben small skulle man haft ett utomhusmöte i centrala Oslo i samarbete med 20 församlingar och många skulle gått omkring och bjudit in till ett kvällsmöte där Reinhard Bonnke skulle medverkat. Han hade ställt in på grund av ryggskada och viss förvirring rådde angående om han skulle komma eller inte. Man beslöt ha mötena ändå. Ett häftigt skyfall gjorde att man blåste av utomhusmötet nere i centrala Oslo. På detta sätt, tack vare detta skyfall, undkom många att ha vistats i omedelbara närhet av det område som förvandlades till en katastrofplats.
Ikväll börjar Europakonferensen. Livets Ord har under åren haft över 1000 norska bibelskoleelever och många, många fler som besökt oss under årens lopp. Vi har haft mycket samarbete med Norge, flera av våra missionärer och anställda är norrmän, och vi sörjer tillsammans med hela Norge idag. På kvällens inledningsmöte kommer vi att uppmärksamma denna tragedi. Pastor MatsOla Ishoel, som var i Oslo när det hände, kommer att ge sin bild av tragedin och vi kommer att be för Norge. Jag kommer att predika ikväll som planerat.
Imorgon bär det iväg till Norge. Jag tycker alltid mycket om att åka till detta härliga broderland. Det är ett land som trots närheten till Sverige är annorlunda och är det på ett mycket fräscht sätt. För mig har det alltid varit roligt att förkunna där och ibland önskar jag att jag haft mer tid för att åka dit. Under årens lopp har vi också haft så många bibelskoleelever därifrån. Så Livets Ord har alltid haft en nära och viktig relation till Norge.
Imorgon, fredag, predikar jag för norska Oasrörelsen i Fredrikstad. Det är första gången för mig att möta dem och det ser jag verkligen fram emot. Det verkar har rönt en del uppmärksamhet men det skall bli mycket intressant och roligt.
Sedan smyger jag över gränsen för att träffa Sverre Larsson i Strömstad, äta makrill och sedan predika i hans kära Krokstrand, på Folkets Hus. Ett öppet och evangelistiskt möte för ortsbefolkningen och ditresande.
Sedan tillbaks till Norge igen och till Sarpsborg för att installera Remi Höidahl som pastor i en nybildad församling som då proklameras ut.
SÃ¥ vidare till Oslo och till Jesusfestivalen arrangerad av Jesus Church och Stephan och Anne Christiansen.
Det ser ut att bli en full vecka innan vi återvänder till Sverige på torsdag. Då väntar uppstart för frivilliga för Europakonferensen på fredag och sedan börjar vi på den på söndag kväll den 24:e då jag predikar.
Så, några spikade veckor av förkunnelse och mycket gemenskap med Guds folk från många olika sammanhang ligger framför. Det skall bli mycket roligt.
På sommaren hägrar hängmattan, den svenska symbolen tillsammans med bryggan för vila och avkoppling. Hängmattan kopplas med bokläsning och det är ganska skönt att bara kunna ligga och bläddra och sedan välja något man orkar med i sommarvärmen.
I år har jag nog mer än förut somnat med böcker i famnen. En ganska skön känsla att veta att jag inte behöver springa iväg till något sammanträde, behöver snabbläsa något för skriva en artikel eller ledare eller åker från möte till möte, utan bara läsa det som verkar intressant eller bläddra lite förstrött.
Att läsa är lite som att äta. Det gäller att variera och att inte bara äta skräpmat. Själv har jag alltid ett antal böcker på gång samtidigt. Man kan ju undra om det inte blir splittrat men egentligen inte eftersom man har ju ofta flera projekt på gång samtidigt och det finns ständigt intresse av att veta mer på ett flertal områden. Samtidigt är man på på olika humör och kan inte alltid tillgodogöra sig alltför tung text. Då finns det alltid annat som är lite lättare, mer lättsmält och sommaraktigt.
För mig blir det alltså en skala, en uppsättning av lite olika böcker som jag tuggar igenom. Det blir som ett ständigt sällskap, ett kontinuerligt projekt och är riktigt roligt.Det innebär att jag delar in böcker efter det jag tycker bäst om som teologiskt grundläggande fack och kurslitteratur, andliga uppbyggelseböcker, böcker i teologiska och politiskt samtida debatter och frågor, biografier, historiska skildringar och välkända romaner.
Jag läser ofta lite på tvären. Det vill säga böcker som aktuella för ett tag sedan, som fått ligga ett tag. Jag har lite svårt att bara hugga det som alla ropar om som ett måste just nu. Hellre låta det vänta och se om de verkligen håller i längden. Det finns mycket som verkar så viktigt just nu men som imorgon är tämligen glömt och som bara stal tid och uppmärksamhet men som inte verkligen leder framåt. I bokfloran finns många dagsländor.
Det har ju talats en del om en möjlig litteraturkanon d.v.s sÃ¥dan man bör läsa för att fÃ¥tt del av det som är vÃ¥rt kulturella arv. Jag har nÃ¥gon slags inre egen kanon med böcker som man nÃ¥gon gÃ¥ng egentligen borde ha läst.Ex. är de böcker man lärde sig om i skolan men sedan aldrig läste:) Svensk arbetarlitteratur, ex Lars Ahlins ”Tobb med manifestet” har jag läst i sommar. Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” hÃ¥ller jag äntligen, efter mÃ¥nga Ã¥r, pÃ¥ att ta mig helt igenom. Kvar väntar Cervantes; Den snillrike riddaren frÃ¥n La Mancha, Don Quijote. Det blir lite att bita i.
Jag hittade en härlig liten bok från början av 1900 talet av ryssen Ivan Shmeljov om ett ungt sekulariserat par från Moskva som reste till klostret i Gamla Vallamo 1895 och skakades om i sitt andliga liv rejält.
Omläsning av Jörgensens gamla gedigna bok i 2 delar om Heliga Birgitta från 1940-talet, han arbetade visst i 30 år på dem, speciellt med tanke på hennes koppling till Uppland. Dessa två böcker är fulla intressanta utvikningar och detaljer och ger en fascinerande bild av en profetröst på medeltiden.
Började just på den lite egendomliga men fascinerande boken Skollärare John Chronschoughs memoarer, 1897, 1904, en skrytsam, halvbildad men charmig folkskollärare i Halland under 1800-talet. Har också återbekantat mig med Gunnel Vallquists klassiska dagböcker från 2:a Vatikankonciliet, 1962-65, som jag läste som student för länge sedan och då inte förstod så mycket av.
Alla dessa böcker har de gemensamt att de är gamla, antikvariska och lite annorlunda men mycket intressanta och väl anpassade för en hängmatta. Men sommardeckarna dÃ¥? Lite svÃ¥rt att fÃ¥ upp Ã¥ngan för dem. Läste en tidig Grisham,”The Client” men annars klickar de inte riktigt för mig med deckare inte minst med tanke pÃ¥ den ofta förekommande rÃ¥heten i sprÃ¥kbruket, men har ändÃ¥ mer än nog som det verkar för de fÃ¥ stunder som är kvar.
Facklitteraturen får vänta till hösten. Då skall jag också dyka upp på Bokmässan i Göteborg och tala lite om första delen av mina memoarer samt botanisera bland böckerna.
Nu är det semestertider och jag har lite oregelbundet med lite arbete och lite semester. Firade midsommar på vår vackra gård Ribbingebäck och och det var så härligt hur våra församlingsmedlemmar är aktiva på så många olika områden. Gården är så fin och så många frivilliga hjälper till att hålla ordning. Nu avlöser det ena lägret det andra hela sommaren på gården. Det är helt fullt.
Jag var riktigt nöjd med gudstjänsten i söndags. Mitt i midsommar kommer ändå så mycket folk till kyrkan. Jag blev riktigt förvånad. Viktigt att tala om Johannes Döparen och behovet av omvändelse och ett sådant gensvar.
Sedan blir det ett antal ställen som skall besökas, inte minst i Norge innan det drar igång på allvar med Europakonferensen. Har sådan bra känsla för den i år. Välkommen!!
Ja, det blir nog lite oregelbundet bloggande i sommar men jag skall ändå försöka att få till det med jämna mellanrum. Så vi hörs i sommargrönskan och hoppas du får en härlig sommar!
Under slutet av terminen, när allt var som hetsigast hade vi en inspelningsdag av KMUE (Kväll med Ulf Ekman). Mitt i detta bad man mig göra ett kort inslag som skulle användas som trailer för Europakonferensen. Vi gör sådant med jämna mellanrum. Nu var det lite ont om tid och på väg från studion stannade vi för att spela in den i kyrksalen.
Nåväl, det gick inte helt lätt. Tvärtom blev det omtagning på omtagning och nästan hjärnsläpp. Det gick i baklås och till slut stod vi bara och storskrattade över alla tokiga felsägningar jag lyckades åstadkomma och jag sa att nu får vi sluta och ta om någon annan gång.
Det trodde jag var slutet men inte så. Killarna satte ihop det hela till något som blev ganska tokroligt och la ut det i allafall. Här är resultatet:
Hur som helst tror jag det blir en mycket bra konferens. Bra mycket bättre än vad jag lyckades åstadkomma denna stressiga dag:)
Välkomna till Uppsala och Europakonferensen sista hela veckan i juli!!
Så mycket, 1968024 kr, har kommit in under vårens kampanj, Missionsmiljonen. Missionsmiljonen, som man kan läsa mer om i senaste upplagan av Missionsmagazinet är en insamlingskampanj som Livets Ord haft under våren för att kunna fortsätta att sprida evangeliet i många länder.
Vi har under många år bedrivit missionsarbete i ett stort antal länder. Alla som håller på med olika slag av mission vet att det kostar. Evangelium är fritt, av nåd, men att föra ut det är alltid kopplat med stora utgifter. Faktiskt är det så att det största enskilda problemet i att kunna fortsätta missionsarbete alltid är ekonomin. Finns det pengar kan man arbeta.
Därför är det oerhört glädjande att så många, över hela landet stött oss i denna kampanj. Kampanjen drar vidare över sommaren men i början av juni gjorde vi ett avslut. Det gjorde vi för att den summa som då hade kommit in matchades av en givare. Då låg vi på ca 1,7 miljoner vilket innebär att till de nästan 2 miljoner som hittills kommit in så läggs ytterligare ca 1,7. Vi är oerhört tacksamma för detta, både alla små och stora gåvor, och innan vi är framme vid Europakonferensen så kanske vi till och med är uppe i nästan 4 miljoner.
Ett stort och varmt tack till alla glada och offervilliga givare!
Det är glädjande och så nödvändigt med en ny abortdebatt. Marcus Birros inlägg, refuserad av DN men intagen i SvD har gjort stor nytta. Det verkar vara stor förskräckelse i abortförespråkarnas läger och nu rycker man ut på alla fronter till försvar för dödandet av ofödda barn.
Det var ju situationen med aborterade barn som överlevt aborten och lämnats att dö i sköljen som har upprört många. Det är skönt att vanligt folk reagerar. Samtidigt märker man en diskrepans mellan orsak och verkan. En del har reagerat över ovärdigheten att dö på detta sätt, som ett restavfall som slängs åt sidan, utan att att samtidigt reagera över själva företeelsen, att en liten människa faktiskt dödas. Vi måste komma åt orsaken, inte bara lite snyggare reglera dess verkan.
NÃ¥gon gav nÃ¥gra enkla argument angÃ¥ende denna förödande företeelse. NÃ¥got som lever dör. Bara det som lever kan dö. Det är en människa som dör. Fortsätter det att leva blir det ett litet barn som växer upp. Nu tas det bort, alltsÃ¥ dödas. Bara det som lever kan dö, dödas. Det är ett barn som dödas. Det är mÃ¥nga barn som dödas, tusentals, tiotusentals, hundratusentals, miljoner….
Vad är det egentligen med oss? Har vi helt tappat fattningen, vårt samvete, grundinställning till och grundmönstret för livet? Att liv skall skyddas, få leva och få utvecklas? Att det som lever skall få leva? Har vi så tappat människovärdet att vi dödar vår egen avkomma, åter, åter och åter igen???
Ljuget om allt detta nÃ¥dde nya höjder i radions ”Studio Ett” häromdagen när en iskall stämma frÃ¥n en abortläkare, som själv menade att han hade erfarenhet frÃ¥n ”såå” mÃ¥nga aborter, lugnt försäkrade att det lilla barnet sveps in och fÃ¥r ligga nÃ¥gra minuter efter aborten tills livet upphör. Om det nu till äventyrs skulle ha rÃ¥kat överleva abortingreppet. Inga märkligheter, bra metod, bra för mamman och barnet dör ”såå” smärtfritt. Det var nog det mest iskalla och cyniskt hÃ¥rda jag nÃ¥gonsin hört. En sÃ¥ lugn och saklig stämma. Den kom frÃ¥n en människa med mÃ¥nga aborter pÃ¥ sitt samvete sÃ¥ han, professor tror jag han var, var ju expert pÃ¥ dödande och kunde därmed lugna allmänheten. Ingen fara, vi har dödandet under kontroll. Lita pÃ¥ oss. LÃ¥t oss vara ifred sÃ¥ vi kan fortsätta.
En annan hänvisade till att allmänheten ju inte vet, man ser ju bara en mental bild av en liten söt baby och förstår inte att det är en kropp utan hjärna. Som om alla aborter är av barn utan hjärnor? Som om ett sjukt barn automatiskt skall sorteras bort. Som om sjukdom inte längre skall kunna helas eller automatiskt skapar ett liv ovärdigt att leva. Gomspalt togs upp som exempel, har man gomspalt är man alltså i riskzonen, och det blev lite pinsamt för alla inblandade i diskussionen.
Låt oss inte passivt överlåta ansvaret för samhället till de som cyniskt sorterar bort liv och dödar sin avkomma. Var kommer det att sluta? För övrigt så tror jag vi måste visa allmänheten bilder på hur ett dödat litet barn ser ut. En bild säger mer än tusen ord, speciellt ord från abortläkare, som själva ju ser detta dagligen och uppenbart inte vill att allmänheten skall se vad de ser.
