Det är oerhört uppfriskande att höra Matthew Barnett från Dreamcenter i Califronien. Lyssna gärna på alla tre tillfällena han talade. Hela deras berättelse om Dreamcenter är en enda lovsång till Herren för hans kärlek till utslagna människor och hans kraft att verkligen upprätta de mest hopplösa fall. På tisdagen fortsatte Matthew att vittna och utmana. Utmaningen är inte den minsta lagisk utan fylld av kärlek till människor och tro på vad Jesus kan göra med oss alla om vi öppnar oss för att inte bara tänka på oss själva utan låter oss användas att betjäna andra.

Han gick också milt till rätta med konstiga uppfattningar om vad väckelse skulle vara. Väckelse är inte att sitta i en byggnad med en massa andra kristna och uppleva massa saker utan att ta Guds kärlek till min trasiga omgivning och se den förvandlas. Väckelse är inte när vi säger att vi har det utan när världen säger att vi har det för att de ser förvandlade liv. Mycket bra, mycket sunt!

Med vittnesbördets hjälp utmanade han också överandligheten som bara söker upplevelser och ibland är beredd att göra vad som helst och acceptera vilka bisarra beteenden och läror som helst bara jag får uppleva något nytt annorlunda och häftigt. Hos detta fanns inte ett spår hos Matthew. Däremot vittnesbörd om hela stadsdelar i Los Angeles där den andliga atmosfären förändrats, kriminaliteten gått ner och människor fått sina liv totalt förvandlade av Jesus. Så bra, så äkta och så verklighetsnära!!!  

Med jämna mellanrum uppkommer frågor om en väckelse eller ett andligt skeende är äkta. Så har det alltid varit. Ofta polariseras åsikterna snabbt och röstläget kan snabbt öka. Inte minst här i Nordeuropa verkar vi vara snabba att kritisera och leta efter fel. Det är ju inte heller här som väckelser så ofta bryter ut och ibland kan man undra om det har ett samband.

Det verkar som vi troende ofta hamnar i ett av två diken. Antingen i ett kritiskt skeptiskt avståndstagande eller i det naivt öppna som bara sväljer allt. Andlig mognad handlar om att hitta en balans mellan dessa två ytterligheter.

Mer »

Det finns flera frigörande sätt att kunna se pÃ¥ andra grupper av troende. Vi väckelsekristna har tyvärr ofta ett behov att snabbt dogmatisera allt. Det innebär att vi ser pÃ¥ tillvaron och andra grupper mycket utifrÃ¥n rätt och fel, sant och falskt. Detta är naturligtvis ytterst viktigt och ocksÃ¥ en motvikt emot ett alltför relativt sätt att se pÃ¥ tillvaron i en slags ”lÃ¥t gÃ¥- mentalitet” där inget är rätt eller fel. Det är däremot inte det enda sättet att till fullo beskriva verkligheten.

Inte minst när man ser på andra kristna grupper, rörelser och samfund så måste man ha ett mer mångfasetterat sätt. Om vi bara lägger en dogmatisk aspekt så blir synsättet till slut för trångt och vi fångar inte in hela verkligheten. Inte minst befriande är det därför att se på kristenheten utifrån ett kyrkohistoriskt perpektiv. (Kanske jag är lite favoriserande här, eftersom kyrko- och väckelsehistoria är mitt favoritämne. Jag försöker läsa minst en kyrkohistorisk bok, som går igenom hela kyrkohistorien i något perspektiv, per år.)

Fördelen med detta perspektiv är att, innan man tar dogmatisk ställning om vem som hade rätt och vem som hade fel i olika historiska situationer, så får man bemöda sig att försöka ta reda på vad som egentligen hände. Därför måste man i konflikter också läsa motståndarnas sätt att beskriva händelseförloppet. Detta för att ge maximal rättvisa och inte bara läsa förenklade och mer propagandistiska beskrivningar eller ren historierevisionism. Det är viktigt att komma ihåg att historiebeskrivningar inte bara har till syfte att ge sanningen. Ofta används historien i politiserande syfte där man genom arrangerande av och ibland rent utelämnande av historiska fakta vill använda det historiska skeendet för att propagera för sin egen saks förträfflighet.

PÃ¥ detta sätt öppnas verkligheten lite vidare utan att man mÃ¥ste ta ställning till varje enskild händelse, person eller lära. Man kan mer se pÃ¥ det hela utifrÃ¥n och inse att människor är begränsade av sin tid och kultur. Det blir lite mer av: ”JassÃ¥, tänkte de sÃ¥?” än ”Hu, sÃ¥ hemskt:” När denna disciplin landat i själen och mer fakta kommit pÃ¥ plats, då djupnar perpektivet och sanningsfrÃ¥gorna hanteras pÃ¥ ett mer respektfullt och seriöst sätt.