En sak som slog mig när jag besökte Wien var den utvecklade ekumeniken mellan olika samfund och församlingar. Nu vet jag att ekumenik är ett ord som fÃ¥r en del att fÃ¥ fläckfeber. Jag använder ordet i alla fall. Men läs gärna istället ”enhet”, ”kärleksulla relationer” om det känns bättre för själen. Det finns ju som sagt bÃ¥de bra och dÃ¥lig ekumenik men i Wien var det intressant.

Pingstkyrkan i Wien (Assemblies of God), där jag predikade i söndags sitter i något som heter Runda bordet. Där sitter andra evangelikala församlingar tillsammans med katoliker. Man har talats och umgåtts i åratal och relationerna har blivit mycket bätttre trots stora teologiska skillnader och en del mycket dåliga historiska erfarenheter. Nu skall man ha en stor manifestation och gå ut och proklamera evangeliet tillsammans, lagom till Europamästerskapet i fotboll. Alla kyrkor samarbetar, katoliker och protestanter, vilket torde vara helt unikt. Det märktes att det var glädje och optimism hos pingstpastorerna kring det hela.

En annan broder som sitter med vid samma runda bord är ärkediakonen i Wien, Johannes Fichtenbauer. Han jobbar nära kardinalen i Wien, Schönborn. Johannes är en tydlig karismatiker och samtidigt ledare för en ekumenisk  karismatisk gemenskap med både katoliker och protestanter. Denna gemenskap har relationer till frikyrkliga karismatiker i Sverige, som började på 70- och 80- talen då gemenskapstänkandet var starkare i Sverige än vad det är idag. Som synes går linjerna härs och tvärs och relationer, starka sådana, rakt igenom samfundsgränserna och trots teologiska olikheter var relationerna uppenbart äkta och kärleken stor.

En pingstpastor, som jag vet har starka åsikter om katolikerna, talade ändå med värme i rösten om ärkediakonen som en andligt stark och vis  broder. Det imponerar mer än gälla skrikande röster som kritiserar vad de ibland inte verka veta så mycket om. Det var inte så länge sedan jag hörde en gäll och anklagande stämma angripa katolsk teologi. Personen ifråga hade aldrig läst någon bok av någon katolik i något som helst teologiskt ämne och kunde inte heller precisera sin kritik på något sätt.

Sådana ohöljda fördomar kan nog bara försvinna genom att man seriöst vågar närma sig varandra och umgås mer kärleksfullt. Det var intressant med vilken hänsyn, kärlek och noggrannhet man talade om varandra i Wien. 

 

Det var mycket roligt att ha möten i Wien och att träffa trossyskon. Vi har, som jag tidigare nämnt, en akademisk fortsättningskurs för pastorer utanför på en underbar plats, Gutenstein, alldelses utanför Wien Det var härligt att träffa dessa hungriga pastorer som kommer in från många länder i Europa för dessa intensivkurser och de är verkligen intensiva.

Stämningen var minst sagt på topp och det är fantastiskt att se framtidstron hos dessa pastorer. En del har arbetat länge på sina fält och känner verkligen behovet av mer utbildning för att kunna komma vidare. Någon har tappat modet och har upplever nu hur både hoppet och visionen  återvänder, inte minst också genom den andliga och alltmer djupare gemenskapen med varandra.Det är aldrig lätt och inte heller meningen att vi skall vara ensamma och isolerade ifrån varandra.

 Det är ingen enkel sak att nå Europa med evangeliet och det görs inte i en handvänding men det är både möjligt och nödvändigt. Europa behöver återevangeliseras. Evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Det är kraftfullt, övernaturligt och genombrytande och det stadfästs också med tecken och under. Europa behöver se mycket mer av Guds övernaturliga kraft. Vi är ofta så intellektuellt analyserande och problemcentrerade att det skymmer enkelheten i evangeliet och förväntan på Guds kärleksfulla och övernaturliga ingripande i våra liv. Sekulariseringen har gjort oss europeér så skeptiska emot Guds övernaturliga ingripanden att vi behöver på ett speciellt se att Jesus inte bara undervisade utan också verkligen gjorde under. Evangeliet är allt vad Jesus sade och allt vad Jesus gjorde, Apg. 1:1. Inte bara det ena eller det andra utan både ock.

 Därför är det härligt att se dessa pastorer utveckla både en starkare passion för väckelse, ett djupare inre liv och en starkare teologisk grund att stå på.  Även här gäller att det ena inte utesluta det andra.  I en tid av polarisering, även mellan kristna, är det viktigt att betona denna balans. Då kan allt finna sin rätta plats och ge stabilitet, långsiktighet och styrka nog för att vi åter skall kunna bryta igenom med evangeliet i ett Europa som formligen håller på törsta ihjäl sig efter den levande Guden.    

Cafe Grienstedl ligger i centrala Wien och vi har just fikat där tillsammans med vårt TV team. Wien är en otroligt vacker stad, rik på kultur och med en fascinerande historia. Det är en huvudstad för ett imperium. Det är bara det att imperiet har försvunnit. En vän från Wien berättade för mig att detta café fullkomligt kryllade av intellektuella, konstnärer, författare och kulturpersonligheter, fram tills 1938. Här kunde de sitta en hel dag med en kopp kaffe, diskuterande, filosoferande deklamerande poesi och en del intrigerande om framtida revolutioner. 1938 tog det slut. Då trampade en österrikare från Braunau, som bott i Wien men inte kunnat göra karriär som konstnär där, in i staden och anslöt den till sitt Stortyskland, Adolf Hitler. Judarna rensades ut och Wiens de flesta tusentals judar, har inte den exakta siffran nu när jag sitter här på mitt hotelrum, försvann för att aldrig återkomma. Några hann fly, de flesta dog i Förintelsen. Wiens baksida var en stark antisemitism, inte minst odlad av sekelskiftets, det förra, borgmästare i Wien, vars staty står mitt i staden.

Wien var infekterat av antisemitism under början av 1900 talet och sinnena förbereddes för det förfärliga som skulle komma. Idag sitter inga judiska konstnärer eller filosofer på Griensteidl. Däremot massor av turister varav många säkert inte har en minsta aning om vilka som förut suttit på dessa stolar eller vart de tog vägen.

Första gången jag var i Wien, kände jag inte till detta charmiga café med sina Apfelstrudeln och Esterhazy tårta (våldsamt god). Jag var där för att intervjua Simon Wiesenthal. En jude som överlevde Förintelsen, kom tillbaka till Wien och gav sitt liv att jaga rätt på nazister som mördat judar och smitit undan rättvisan. Han var involverad i bland annat fångadet av Adolf Eichmann, en annan österrikare som var Förintelsens fanatiska ingenjör.

Wiesental, då 86 år, var oerhört vital, full av liv och humor, trots det mycket allvarliga ämnet och utan någon som helst bitter hämndgirighet emot de som mördat 6 miljoner judar under 2:a världskriget. Han ville ha rättvisa och under många år hittade han många krigsförbrytare, men långt ifrån alla. Han flyttade aldrig ifrån Wien. Han menade att hans närvaro skulle vara ett tecken på att judarna överlevde och att rättvisa verkligen finns. En fascinerande man. Jag undrar om han någonsin drack kaffe på Griensteidl efter 1938.